Magnus Sundquist, Larry Pilut, Niklas Eriksson och Stephan Lundh har klivit fram ur skuggan - och hittills gjort det bra.Foto: Bildbyrån

Fyra huvudtränare har hittills under säsongen fått lämna sina klubbar i SHL och Hockeyallsvenskan. Den gemensamma nämnaren för alla förändringar har varit att en person som redan funnits i organisationen har klivit in och tagit över.

18 oktober: Tingsryd sparkar Per Ljusteräng som ersätts av Larry Pilut

Poängsnitt Ljusteräng: 0,6 på 10 matcher
Poängsnitt Pilut: 1,38 på 16 matcher

Det här kändes mycket märkligt från början. Per Ljusteräng fick som ny tränare för året bara tio matcher på sig och drogs dessutom med en synnerligen skadedrabbad trupp. Känslan utifrån var att det skulle lossna när väl alla skador läkt.

In kom istället J20-tränaren Richard Melkersson som tillsammans med den assisterande tränaren Larry Pilut tog över skutan, om jag fattat det hela rätt så är det Pilut som är huvudtränare nu. Det blev ingen omedelbar effekt utan förlust i de två första matcherna. Men i takt med att skadade spelare kommit tillbaka och andra har värvats in har resultaten börjat komma och det är såklart omöjligt att säga vad det beror på. Men effekt har tränarbytet har de minsann fått.

5 november: Brynäs sparkar Tommy Sjödin som ersätts av Magnus Sundquist

Poängsnitt Sjödin: 1,4 på 15 matcher
Poängsnitt: Sundquist: 1,63 på 8 matcher

Den här kändes spontant när det skedde inte lika märkligt som Tingsryds tränarskifte. Tommy Sjödin fick inte Brynäs att lyfta nämnvärt när han själv kom in i liknande läge förra säsongen och det kändes som att någonting behövde hända.

Hans före detta assisterande Magnus Sundquist är dessutom en oerhört kompetent tränare och kändes som en naturlig efterträdare. Det finns de som hävdar att Sundquists spelidé inte rimmar med Brynäs filosofi och det må kanske vara hänt, även om det funkat utomordentligt hittills. Men 52-åringen har en framtid i SHL.

25 november: HV71 sparkar Johan Lindbom som ersätts av Stephan Lundh

Poängsnitt Lindbom: 1,15 på 20 matcher
Poängsnitt Lundh: 3 på 3 matcher

Den här förändringen kändes extremt märklig när den skedde. Utifrån sett så var känslan att alla i HV71:s förra tränarteam hade lika mycket att säga till om och att allas röster blev hörda. Så var det nog också, men förändringen som innebar att rutinerade Stephan Lundh fick kliva upp ett hack har onekligen gett resultat.

HV:s assisterande sportchef Johan Davidsson förklarade det där för mig när jag intervjuade honom för en vecka sedan:
— Om du, jag och en tredje person driver ett projekt och jag är chef för den gruppen så kommer den drivas på ett visst sätt. Även om du och den tredje personen får säga det ni vill. Men så kör vi fast och så byter vi så du blir chef istället. Då kommer det säkerligen finnas många likheter kvar, men det kommer vara du som styr och det kommer inte bli exakt detsamma. Det blir en förändring. Det är ganska intressant, men så fungerar vi människor i grupp.

Han hade ju onekligen rätt i det, vad det verkar.

4 december: Örebro sparkar Niklas Sundblad som ersätts av Niklas Eriksson

Poängsnitt Sundblad: 1 på 22 matcher
Poängsnitt Eriksson: 3 på en match

En match ger naturligtvis ingen rättvis bild av läget. Men det var en imponerande 7-1-seger Örebro tog igår mot Frölunda och, även om göteborgarna var helt under isen, så kan man väl ändå på något vis tala om effekt. För Örebro var bra, riktigt bra.

Niklas Sundblad har haft väldigt lång tid på sig att skapa ett framgångsrikt gäng i Örebro, men inte lyckats. Så spontant kändes den här förändringen nödvändig. Niklas Eriksson fick kliva fram från sin assisterande roll och in kom också helt nytt blod i form av Jörgen Jönsson och Henrik Löwdahl.

Efter denna lilla genomgång så leder detta oss fram till det egentliga ämnet för den här krönikan. Nämligen huruvida det är så klokt eller ej att ersätta en sparkad huvudtränare med hans tidigare assisterande.

För det har ju nämligen ständigt varit på tapeten de gånger det har hänt tidigare år och andemeningen har varit att en sådan förändring inte leder till någon större förbättring. Den assisterande tränaren har ju varit med och plockat fram spelidén och haft daglig kontakt med laget sedan tidigare ändå. Vad skulle kunna bli bättre?

Jag har också gått omkring med dessa tankar. Rent generellt är jag helt emot tränarsparkningar, men ibland är det ändå nödvändigt och i de lägena är jag en sådan som efterlyst en helt ny röst. Då blir det f-ö-r-ä-n-d-r-i-n-g på riktigt så att säga.

Oftast har klubbarna tidigare år också plockat in en helt ny röst, med undantag såklart. Men den här säsongen ser det inte ut på samma sätt och man kan fråga sig vad det beror på.

En anledning kan vara att samtliga de klubbar som känt sig nödgade att kicka huvudtränaren redan haft kompetent folk bakom i organisationen. Kvartetten Pilut, Sundquist, Lundh och Eriksson är knappast några duvungar och har varit med i hettan förut om man säger så. Men givetvis har det troligtvis med ekonomi och tillgång att göra. Varför plocka in en dyr huvudtränare utifrån, när man redan har en entledigad på avlöningslistan?

Jag tror att det jag skriver i stycket ovan är den största anledningen. Men jag vill också tro att det även är ett resultat av att det numera är klubbarna själva som sätter sin tråd i föreningen. ”Så här spelar vi”. Det gör ju på så vis att det blir enklare att befordra någon som redan är inspelad i klubbens tänk än att plocka in en helt ny.

Sen har de assisterande tränarnas roll förändrats de senaste åren. Från att tidigare mest ha varit en kul kille som agerat motpol till den krävande huvudtränaren, så har de fått mer ansvar och därigenom redan haft med sig auktoriteten i ledarskapet. Det gör att omställningsperioden till den nya rollen blir kortare. Tror jag.

Men den stora frågan är ändå: Är det här en ny trend vi kommer få se de kommande åren?

@hockeystaden