Domare.Foto: Simon Hastegård / Bildbyrån

Det är dags att vi bestämmer oss nu huruvida vi vill ha domare på våra ishockeymatcher framöver. För ni vet ju vad som gäller: Inga domare – inga matcher. Trots vetskapen om detta så sitter det haters på sociala medier och sprider sin dynga dag ut och dag in mot sportens viktigaste yrkesgrupp.

Imorse gjorde jag som jag alltid gör när jag vaknar. Drog ett varv på sociala medier för att samla ihop vad som hänt under sena kvällen/natten. På bara någon minut hittade jag tre tweets med hat och hån adresserat mot en del av de rättsskipare som var i elden igår. På olika nivåer. På en minut. På en endaste minut. 60 sekunder.

Jag tänker inte dela de tweetsen här, då jag inte tycker att det är nödvändigt att elda på någonting i onödan. Det är så många som pysslar med uthängningar ändå runt om på internet.

Men det händer några gånger per säsong att folk går bananas lite mer än vanligt när det kommer till hat mot domarna och de senaste veckorna tycker jag att det hela accelererat till en nivå som närmast är att beskriva som otäck. Och oacceptabel. Tyvärr tror jag det beror till stor del på denna krönika på Sportbladet som på något sätt öppnade dammluckorna. Sedan dess har tonen mot rättsskiparna varit rå. Mycket rå.

Det är väl kanske inte så konstigt att jag läser om inställda och uppskjutna matcher på lägre nivå, för vem fan vill egentligen döma och utsätta sig för skiten?

Bara den här säsongen har jag läst om två domare på lägre nivå som blivit mordhotade och frågan man ställer sig är ju hur folk egentligen är funtade när de utan konsekvenstänk vräker ur sig precis vad som helst utan eftertanke.

De är såklart inte kloka, men någonstans tror jag att de legitimerar sitt sjuka beteende med att de faktiskt läst skiten som haglar ut på sociala medier mellan varven. För det är så jäkla lätt för folk att rapa ur sig hat, hån och i vissa fall hot på Twitter och Facebook. De allra flesta skulle inte ta det vidare att säga samma saker ansikte mot ansikte. Men några få gör det och de några få är alldeles för många.

Jag och min kollega Mikael Mjörnberg diskuterade domare och deras insatser i den senaste episoden av Trashtalk. Mjörnberg hade en känsla av att domarna var lite, lite osäkrare numera i Hockeyettan och mer än gärna tog hjälp av sina linjemän för att reda ut situationerna.

Något som såklart är bra, sex ögon ser ju som bekant mer än två. Men flyttar vi upp två våningar i seriesystemet så känner jag att man kan skönja samma känsla där. Många är de situationer som ska videogranskas. Något som väckt kritik. En kritik som jag till viss del delar, men så tänker jag efter lite och kommer fram till att: Det är ju faktiskt detta vi efterfrågat och det är knappast domarnas ”fel” att vi nu har tekniken att dubbelkolla situationer som sker i matcherna.

Det kanske inte är ett klockrent exempel. Men förr om åren, oturligt nog innan jag jobbade som journalist, så kunde jag rabbla allsköns statistik så fort någon frågade mig. Jag tror faktiskt att jag skulle kunna göra det fortfarande. Men, numera finns ju allehanda statistikdatabaser att luta sig mot och det blir lättare att falla till föga och dubbelkolla det man egentligen är säker på. Det finns en livlina och varför inte använda den?

I många fall tror jag att det är så domarna resonerar.

”Han störde inte målvakten, men jag har faktiskt en video jag kan kolla.”

Folk har gapat och skrikit sig hesa över millimeter-rättvisa under flera år. Det är klart då att domarna tar de medel de har till hjälp när de bjuds. Känslan i ryggmärgen kanske stämmer, det gör den högst troligt. Men varför ändå inte vara hundra procent säker så ungarna slipper läsa en massa skit om farsan på sociala medier?

Det är ju rätt lätt för oss soffpotatisar att sitta och bedöma en situation hemma i den nedsuttna soffan. Vi har repriser, vi har en kommentator som guidar oss och det viktigaste av allt: Vi har ingen som dömer oss stenhårt om vi nu mot förmodan skulle ha fel. Möjligtvis katten.

”MEN DOMARNA HAR JU OCKSÅ REPRISER JU!!!!” skriker säkert någon nu så chipssmulorna sprutar ut över vardagsrumsparketten.

Ja, de har ju det. Men å andra sidan har de också spelare, tränare och publik nära inpå som ska lägga sig i. Dessutom, inbillar jag mig, den ständiga gnagande oron för att bli offentligt bespottad på sociala medier, intervjuer och i artiklar.

Miljön på sociala medier är förövrigt, oavsett om det handlar om domare eller spelares prestationer, helt horribel. Precis allt ska blåsas upp in absurdum. Det ska fultolkas hejvilt och den ena ska vara värre än den andra när det handlar om att samla poäng från omgivningen.

Ibland känns det som att folks enda nöje på sociala medier är att leta syndabockar till höger och vänster. Men det ligger väl lite i tiden. Allt är någon annans fel och självklart ska inte JAAAAAG behöva ta ansvar för mina egna handlingar.

Jag gillar det inte, jag gillar det inte alls.

Om nu någon ännu inte skulle ha greppat poängen med den här krönikan: Jag vill bara få er att tänka till lite. Tänk er för vad ni lastar ut på sociala medier. Det finns alltid någon som läser. Någon kanske tar illa vid sig, någon annan rycker på axlarna medan en tredje kanske tar det steget längre och hotar domaren live.

Ska då inte domarna få kritik när de gör fel? Jodå, men ingenting blir bättre av att Dennis Dynamit och Bosse Bänkpress rapar ur sig sin rappakalja på nätet. Eller för den delen på läktaren under en match. Jag inbillar mig att de får rätt bra, och konstruktiv, feedback ändå.

Vi kanske ska låta det vara så?

@hockeystaden