I morse kom det ett pressmeddelande som berättade om behovet av nya ishallar i Stockholm de kommande tio åren. Tio nya hallar plus andra isytor behövs och luttrad som man är så kan man väl helt klart konstatera att behovet nog knappast lär tillgodoses.

Jag erkänner direkt att rubriken på denna krönika kan uppfattas som väldigt överdriven. Men frågan bör faktiskt ställas, den bör ställas i tid och frågeställningen grundar sig såklart i den horribla ishalls-situation som just nu råder i Stockholm. Idag kom Stockholms ishockeyförbund tillsammans med Svenska ishockeyförbundet ut med en rapport som lät berätta att tio nya ishallar, plus andra isytor, kommer behöva uppföras inom en tioårsperiod för att stilla behovet av en ishall per 50 000 invånare i Stockholms Stad. Siffran i övriga landet är en ishall per 27 000 invånare.

Det här oroar mig. Jag har nämligen ingen som helst förhoppning om att politikerna kommer ägna den här rapporten så där värst mycket intresse. Och, det ska noga betonas, det finns jättemånga saker som faktiskt är viktigare än ishockey att lägga pengarna på.

DN:s journalist Malin Fransson gjorde en artikel om saken under tidiga lördagen och i den kommer den blivande förbundskaptenen Johan Garpenlöv till tals angående ishallssituationen.
— Viktigt i sammanhanget är att påpeka att frågan också måste ses ur en hälsoaspekt. Det tycker jag alldeles för sällan görs. I en tid med utanförskap, psykisk ohälsa och så vidare kan idrotten spela otroligt stor roll, men då måste vi också ha möjlighet att ta emot dem som vill komma till oss, säger han till DN där och slår huvudet på spiken angående det som kanske är idrottens viktigaste uppgift, nämligen att främja folkhälsan.

För man ska veta en sak. Det är inte bara just nu aktiva spelare som är viktiga för att sporten ska gå runt. Tränare, ledare, domare, föräldrar, funktionärer etcetera, etcetera är också de ack så viktiga ingredienser för sporten vi älskar. Inte alla, men många av de som vid sidan av smörjer maskineriet kom i kontakt med sporten just av den anledningen att de själva började spela en gång i tiden och fastnade.

Jag vet att det finns de som målar upp hockeyn till Djävulen själv, det pratas machokultur hit och utslagning dit. Just utslagningen i unga åldrar beror ju såklart på den bristande tillgången på is. Hade klubbarna fått bestämma allt så hade de självklart haft så många aktiva som möjligt. På det stora hela så tror jag att hockeyn har positiva effekter på en överväldigande majoritet av människor som någon gång varit i kontakt med sporten.

Klart som tusan att det är hälsofrämjande även för de vid sidan av isen att tillhöra en förening, vara en del av något och känna sig behövd. Behov som alla människor behöver.

Men ishallsbristen är ett hot mot sportens framtida tillväxt. Det säger sig självt att om någonting är krångligt att utöva, så låter man helst bli och ägnar sig åt något annat istället. Ska man köra sitt barn kors och tvärs över stan för att den ska få utöva sin hobby på sen kvällstid, så kanske man inte står i främsta ledet för en övertalningskampanj den dagen barnet börjar tvivla på om den vill fortsätta eller inte. En situation de allra flesta av oss hamnar i här i livet, där man frågar sig om man är på rätt spår eller ej.

I DN.s artikel så ses i dagsläget inte nyrekryteringen till sporten som det mest akuta. Utan det är att skapa förutsättningar och behålla ungdomarna inom sporten när de är på väg att bli tonåringar och det är ju ofta i den åldern det börjar komma in lite tvivel om det mesta. Kan hockeyn då underlätta genom att bidra med bra träningstider och nära till ishallen, så är det glasklart att fler kommer stanna.

Nu ska vi komma ihåg att detta långt ifrån är ett Stockholms-fenomen. Men i och med aktualiteten i ämnet så är det situationen där jag fokuserar på. I min yrkesroll så ställer jag ofta frågan vad som var bra med den och dens moderklubb. Nästan alla som kommer från småklubbar runt om i landet svarar att det var tillgängligheten till is och möjligheten att spela i flera lag samtidigt som bäddade för deras senare framgångar.

Med detta sagt så tror jag faktiskt inte att det är någon slump att många hockeyungdomar från Stockholm söker sig ut i landet när det är dags för hockeygymnasiet.

Som jag skrev innan så har jag inga större förhoppningar om att politikerna ska ta upp den här frågan på allvar. Det rådde en boom av ishallsbyggande på 80-talet, ishallar som nu börjar bli rejält till åren. Men då var det också en annan tid i Sverige där idrotten stod i mycket större fokus och Ingemar Stenmark och Björn Borg, bland andra, spred vårat lands fina rykte över världen.

Nu har ishallsbyggandet avstannat och vi har inte ens en minister som pysslar enbart med idrottsfrågor. Under de rådande omständigheterna så lär vi tyvärr inte få se en ljusning. Lägg därtill att isytor utomhus också har minskat.

Så frågan i rubriken är av absolut dignitet: Är hockeyn på väg att dö i Sverige? Jag pratar inte om tio år, inte heller 20 och 30. Men sen då? När tillräckligt många generationer har fått krångla med bristen på istider och dåliga förutsättningar? Hur kommer det se ut, säg runt 2060-2070?

@hockeystaden