Domarkamerorna har varit hett omdebatterade den senaste tiden. Det finns egentligen inte så mycket att debattera. De måste bort – för vad blir nästa steg?

Tidigt 90-tal på den numera rivna högstadieskolan Kungsängsskolan på gränsen mellan Jönköping och Huskvarna: Min lärare stod i sin karaktäristiska kostym och höll ett anförande av något slag som jag inte riktigt minns roten till. Men jag har en känsla av att det handlade om att gränser sakta men säkert flyttas fram. Ibland utan att vi ibland ens själva märker det.

Det av hans monolog som har fastnat hos mig är när han började blanda in hockey i det hela. Jag minns såklart inte vad han sa ordagrant, men fritt ur minne så var det ungefär så här:
”Nu är det tillåtet att haka sin motståndare lite lätt. Om tio år kanske det är tillåtet att brotta ner sin motståndare och slå honom på käften utan repressalier? Inget allvarligt tänker ni, men hur kommer det se ut om 50 år? Kommer spelarna åka runt med spjut på klubborna som de kan oskadliggöra sina motståndare med? Bara för att publiken ska få den där extra underhållningen. För ni ska veta att människan är ett blodtörstigt släkte, titta bara på gladiatorspelen i det gamla romarriket.”

Naturligtvis så överdrev han medvetet bara för att få oss att lyssna. Men det där har ändå fastnat hos mig. För mycket av det vi ser i vår omvärld just nu syftar till att behaga konsumenten. Konsumenten måste få sitt behov stillat. Klicken och TV-pengarna måste in.

Min sambo, som förövrigt är en hyvens kvinna, har på senare tid trillat dit rejält på Paradise Hotel. Jag kan såklart inte undgå den hjärndöda handlingen i det där programmet. Folk som, utan några som helst spärrar, i tid och otid vrålar:
”Vi ska knulla!!!! Öh-öh-öh-öh-öh!!!”, ”Vi ska supa!!! Öh-öh-öh-öh-öh!!!”

Med risk för att låta extremt gubbig nu, men sånt där beteende stressar upp mig något våldsamt och det har hänt fler än en gång att jag har varit tvungen att lämna rummet för att slippa höra på skiten. Jag lämnas alltid kvar med en fråga ringande i skallen: ”Vem går med på att ställa upp på sådan skit?”

Sedan några år tillbaka använder sig domarna av så kallade refcams i SM-slutspelet. Bilder som sedan går ut till tittarna. Just att bilderna går ut kan jag tycker är bra, det ger en viss förståelse för vilka situationer domarna kan hamna i. Men ljudet? Måste vi verkligen höra allt som sägs? Vem mår bättre av det?

För att ingen ska missförstå nu. Jag är för att vi konsumenter ska få komma så nära som möjligt och, som jag nämner ovan, så är jag för refcams. Men jag är inte helt okej med att ljudet ska vara med där.

Expressens Magnus Nyström skrev denna krönika häromdagen, och det var främst en sak som jag fastnade för:
”Vi vill ha riktiga människor som blir arga ibland och glada ibland och som visar äkta känslor. Inte någon påklistrad eller tråkig fasad. Känslor är en stor del av tjusningen med sport. Ska hockeyn vinna kampen om publiken i dessa tider med ett överflöd av underhållning, då gäller det att hockeyn vågar visa känslor också. Vi tycker inte Axelsson, Josefson eller Hjalmarsson är fåniga som skriker på domaren. De flesta av oss uppskattar i stället att se att hockeystjärnorna kan vara som oss andra ibland.”

På ett sätt har han rätt den gode Nyström. Men ändå inte, jag ställer mig frågande till vilket pris spelarna får betala för deras känsloyttringar? Absolut, vi vill ha känslor. Men sen då? Det ska ju gottas i och förstoras upp i det oändliga. Det färskaste exemplet är ju Dick Axelsson när han frågar domaren hur länge Joel Lundqvist ska få bestämma i svensk ishockey. En fråga som har valsat runt in i det på sociala medier och där debatten har varit både hög och låg. Jag antar att frågan kastades ut i frustration, men man kan väl eventuellt ana att Axelsson kanske inte ville dela sina innersta funderingar med hela svenska folket. Han var i en senare intervju rätt kritisk mot fenomenet med refcams. Minst sagt.

För några år sedan blev Christoffer Perssons ”Men han då?” en snackis bland oss hockeykonsumenter och jag kan faktiskt inte komma ifrån känslan av att detta är en viss form av förnedrings-TV.

Jag har aldrig pratat eller träffat Dick Axelsson och känner honom inte, men jag tror knappast det var det här han drömde om när han som liten knatte lekte hockey. Han drömde nog om att avgöra matcher och bli hyllad för sitt fina spel. Jag tror knappast han åkte omkring och drömde om att bli både hyllad och sågad för en i frustration utkastad fråga till domaren mitt under en SM-final. Men jag kan såklart ha fel.

Frågan är vad som blir nästa steg i allt detta? Kommer vi inom några år få se kameror, med ljud, i domarrummet? Eller till och med i tränarrummet? Kommer vi få se samtliga SHL-spelare åka omkring med varsin mikrofon under matcherna? Plågsamt medvetna om att allt de säger närsomhelst kan kablas ut till svenska folket. Undrar hur tankarna kommer gå då: ”Jag måste in på mål och skymma, undrar förresten hur många mentions jag har på twitter efter det dumma jag sa i den andra perioden?”

Jag skulle inte vilja vara så bevakad under mitt arbete. Skulle ni?

Man kan argumentera kors och tvärs om att spelarna minsann är i underhållningsbranschen och att de har betalt för att bjuda på sig själva i alla möjliga sammanhang. Men någonstans måste vi se roten till varför de håller på med sporten. Det är för att de älskar hockey och brinner för det. Underhållningen vi får till oss kommer på köpet så att säga. Men det är ju inte det som är det primära från spelarnas sida sett.

Sen är pressen spelarna har på sig en annan faktor vi ska ta hänsyn till. Poäng och brytningar ska genomföras. De ska ställa upp för allt och alla samtidigt som de måste förbereda sig minutiöst för matcher och träning. Agenter, sportchefer, tränare, släkt, vänner…Alla är och rycker i dem. Nu har detta med refcams lagts på högen också.

Nyström drar också någon parallell till att Axelsson annars gillar att bjuda på sig själv på Twitter. Det här ju två saker som jag inte anser går direkt hand i hand. På Twitter styr du själv vad du vill dela med dig av. Det gör du inte riktigt i en produktion av C More. även om du såklart styr vilka ord som kommer över dina läppar, så kan det ändå vara lätt för oss utomstående att tappa sammanhanget av helheten i ett klipp på 10-15 sekunder.

Min absoluta övertygelse är att hockeyn och spelarna tjänar på så mycket öppenhet som möjligt. Det är inget snack om det. Men någonstans måste man veta var gränsen går, och den vill jag hävda är passerad när snacket från isen kablas ut till alla och envar. Jag skulle inte sakna domarkamerorna ett endaste dyft om de försvann. Jag har aldrig fått ett mervärde av dem ändå.

Slutligen. En sak som inte kommit fram i allt det här: Vad tycker domarna om refcams?

@hockeystaden