• Publicerat 17 november, 2018
  • Skrivet av Joakim Englund
  • 0 Kommentarer
GLEST MED PUBLIK. Joakim Englund vill se krafttag mot de tomma stolarna.Foto: Bildbyrån/Kenta Jönsson

Härom dagen satt jag och funderade över vad klubbarna kan göra för att öka publiksiffrorna. Varför tanken slog mig till en början var helt enkelt för att jag tycker att många klubbar jobbar alldeles för mycket med den redan inbitne supportern och mindre med marginalsupportern, sällansupportern och den passiva supportern.

För att bena ut vad som menas med de olika supporterbegreppen kommer här en förklaring.

* Den inbitne supportern: Ser minst 20 hemmamatcher på plats.

* Marginalsupportern: Ser gärna hemmamatcherna på plats om planeringen tillåter men bokar kanske inte av middagen hos svärföräldrarna för att se matchen. Ser fler än fem matcher på plats.

* Sällansupportern ser mellan en och fem matcher på plats per säsong.

* Den passiva supportern håller på laget från staden utan att stötta aktivt genom att gå på speciellt många matcher. Någon match per år kan denna supporterskara stötta med.

NÅR SÄLLAN SÄLLANSUPPORTERN

Klubbarna marknadsför sig i dag tungt via sina egna sociala mediekanaler samt via sina hemsidor. I dessa kanaler når man endast supportrar som är så pass intresserad att man redan vet när det är match. Även om inläggen delas och faktiskt når sällansupportern och den passiva supportern så lockar det inte nya supportrar att komma till hallen/arenan.

Man sätter upp affischer på lykstolpar samt flaggor på både butiker och bussar. Detta gör att den inbitne supportern blir eld och lågor över den uppfinningsrikedom och handlingskraft som klubben visar upp. Marginalsupportern påminns om att det är match, men det kommer inte heller här att locka några nya supportrar till hallen/arenan.

De allra flesta klubbarna jobbar med upplevelsen kring/runt matcherna. Det kan vara kundvagnsrace, 50/50-lotteri samt övrig pausunderhållning. Detta gör man för att försöka höja helhetsupplevelsen kring matcherna och få publiken som faktiskt är på plats att komma tillbaka nästa match. Här når klubbarna alla som är på matchen, dvs den inbitne supportern, marginalsupporten och sällansupportern men inte särskilt många nya supportrar.

LÄGG KRUTET PÅ PASSIVA SUPPORTRAR

Vid utvalda tidpunkter under säsongen försöker klubbarna locka besökare via olika teman på matcher, exempelvis ”ladies night”. Detta är enda åtgärden som jag kommer på som lockar den passiva supportern att komma till matchen. Frågan är bara, kommer de tillbaka till nästa match? Var upplevelsen på plats tillräckligt bra/underhållande? Kanske, kanske inte.

Ponera att vi har en stad på (för enkelhetens skull) 100 000 människor. Man har en arena som rymmer 5 000 men publiksnittet ligger på 2 500 (här tappar jag förmodligen alla läsare från Tingsryd). Av dessa 2 500 personer eller 2,5% av stadens invånare som snittet ligger på så skulle jag uppskatta att 2 000 är ”inbitna supportrar, 450 består av marginalsupportrar och 50 personer är åskådare som kanske egentligen inte ens vill vara där. För att locka mer publik, var ska man lägga krutet?

Krutet ska, enligt mig, läggas på stadens passiva supportrar som enligt min kalkylering bör bestå av en överhängande del av befolkningen då många ändå är patrioter till sin egen stad. Hur kan man gå till väga för att nå fram till dessa människor? Visst man når dem via Facebook, tidningsannonser, flyers och dylikt men man får likt förbannat inte in dem till hallen.

UT I SAMHÄLLET MED ER, SPELARE!

Spelarna måste ut i samhället och sälja sig själva samt klubben. Man behöver synas på fältet, i näringslivet och på skolor. Man måste helt enkelt profilera sig själv som klubb och hockeyspelare på den potentiella supportens nivå.

De allra flesta spelarna i Hockeyallsvenskan är i dag heltidsanställda av klubbarna. Varför nyttjar inte klubbarna deras bästa reklampelare (spelarna) mer, exempelvis till att locka publik på matcherna? Det är inte helt ovanligt att spelarna är anonyma utanför hockeyutrustningen. Skicka ut spelarna på fikaraster hos olika företag för att socialisera med samhället. Ut i stadens skolor och bli idolen i pölen man för tillfället jobbar i.

Det anordnas en del event där fansen får möjlighet att träffa spelarna men oftast lockar detta bara den inbitne supportern, de som redan går på matcherna. Enligt egen erfarenhet är det bara den mest inbitne som vågar sig fram för att prata hockey. Spelarna måste komma ut till potentiella supportrars nivå (arbetsplats/skola) för att det ska kunna knytas nya band. ”Känner” man någon som spelar i laget är sannolikheten mycket större att man går och kikar. Om någon tingsrydssupporter fortfarande läser, här kommer ni in i bilden. Grannens pojk och så vidare…

MITMAN – ETT FÖRDÖME

Jag är övertygad om att det finns en enorm vinning i att få ut spelarna i skolor och näringsliv. Det byggs upp en koppling till stadens invånare som föder ett större intresse.

För att inte göra detta till en belastning för spelarna som kan leda till sämre prestationer på isen, vad sägs om 1hx2ggr/månad per spelare hos utvalda företag/skolor? Uppdragen är anordnade av klubben för att passa spelarens egenskaper. Med det menar jag att den blygaste och mest försynta killen kanske inte ska stå och hålla föredrag inför storsponsorns 750 anställda. Den uppgiften faller mer på tränaren eller någon av lagkaptenerna.

Jag spelade med en kille vid namn Simon Mitman under några säsonger. Jag och Simon var långt ifrån bästa kompisar men killen hade en häftig social förmåga och behärskade det sociala samspelet med supportrarna på ett riktigt bra sätt. Om vi snittade 1 000 personer under en säsong är jag övertygad om att han drog 100 personer ensam, enbart på grund av att han socialiserade med samhället.

FAKTA: PUBLIKLIGAN I HOCKEYALLSVENSKAN