SIDLEDSVÄRVNINGAR? Gör Alfred Andersson och Ken Jäger Västervik till ett bättre lag?Foto: Bildbyrån/Pelle Börjesson

Jag satt härom dagen och fabulerade för mig själv över hur man tänker gällande forwardssidan i Västervik. I dagsläget har man 16 forwards till sitt förfogande där en är skadad samt två är utlånade till lag i Hockeyettan. Detta innebär att man har 13 forwards som för tillfället är tillgängliga för spel. Dessutom har man möjlighet att kalla hem någon av utlåningarna med kort varsel vid behov.

Under de senaste veckorna har man värvat schweizaren Ken Jäger från Rögle samt Alfred Andersson från Troja/Ljungby. I samband med de två värvningarna samt att man fått tillbaka någon skadad spelare så har man valt att låna ut både Mikael Hedlund och Jonathan Rodensjö.

Så långt är det inga konstigheter, man värvar spelare för att man tror och vill att laget ska öka sitt poängsnitt. Något jag finner anmärkningsvärt är när jag kikar på speltiden hos spelarna som man nyligen värvat in. Speltiden ligger i paritet med vad de utlånade spelarna tidigare haft under säsongen, nämligen begränsad. Nu har förvisso Alfred spelat endast två matcher vilket kanske är för lite för att dra några större slutsatser av, men han har på dessa en snittid på 8:20. Ken ligger något högre i speltid där han snittar under tolv minuter per match. Istiden vittnar alltså om att spelarna inte ingår i någon av lagets toppformationer.

Ett normalt förfarande när lag värvar in spelare är annars att man fyller på med spets uppifrån och låter sedan befintliga spelare i truppen falla i hierarkin. På så sätt får man in skickligare/bättre spelare över hela ledet. Nyförvärvet som kommer in ska då vara spetsigare än den som han i sin tur petar ner till andralinan, som i sin tur petar ner… Ja, ni förstår. Laget blir bättre i alla led helt enkelt, förutsatt att spelarna köper sina nya roller samt den eventuella rubbningen av istids-hierarkin.

Varför Västervik har valt att ”värva i sidled” kan bero på flera orsaker:
* Marknaden är tunn just nu.
* Plånboken tillåter inte flashigare värvningar.
* Man anser sig helt enkelt vara nöjd med spetsen man besitter inom laget men känner att akilleshälen är lagets tredje- och fjärdeformation som måste stärkas upp.

INGEN HÄRFÖRARE

Oavsett vilket av ovanstående som stämmer mest överens med verkligheten så ska det bli intressant att följa utvecklingen.

För en knapp vecka sedan skrev jag ett inlägg om hur klubbar på ett ganska smidigt sätt kan göra sig av med spelare: http://www.hockeysverige.se/joakim-englund/2018/11/28/englund-spelare-satta-pa-laktaren/

När vi ändå är inne på Västervik så hittar vi exempel på spelare som det inte är lika lätt att göra sig av med; nämligen skadade spelare. Den förväntade toppspelaren Gabriel Desjardins har endast spelat tio matcher och är nu inne i en längre skadeperiod.

Desjardins, som är värvad på artistkontrakt, är i Västervik för att leda laget. Under sina tio inledande matcher vill jag inte påstå att han var direkt dålig men heller inte den där härföraren.

Efter det har Gabriel varit skadad och det är inte alltför långsökt att tro att man från klubbens sida helst av allt skulle vilja bryta kontraktet. Även om han, som skadad, inte kostar klubben särskilt mycket pengar så kommer han att göra det den dagen han blir friskförklarad och klubben återigen måste stå för hela lönen.

När den dagen kommer är jag inte säker på att Västervik har varken poäng- eller pengamässigt råd att spela in honom i matchform igen.

Problemet är bara att han är skadad och vill såklart inte bryta kontraktet självmant där han får ut stora delar av sin lön via försäkringskassan under skadeperioden. Samtidigt lär knappast någon klubb vara intresserad av att ta över ett kontrakt som innefattar en skadad spelare.

Ja, ni förstår dilemmat. Fortsättning lär följa.