Per Kenttä.Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg

Som jag skrev i det här inlägget för ett par veckor sedan är det en väldigt intensiv period för alla hockeyälskare just nu. Den allsvenska tabellen är inne på sista fjärdedelen och vi närmar oss dessutom transfer deadline (15 februari) med stormsteg.

Förutom enormt viktiga poäng som står på spel ska truppen inför den avslutande delen av säsongen ses över. Truppen ska även inventeras inför kommande säsongs lagbygge där spelare man inte tror på ska ratas samt nya kontraktsförslag kommer ges till spelare man vill behålla. Kontakt ska även tas med potentiella nyförvärv man är nyfiken på till kommande säsong. Som supporter är det inte alltid lätt att hänga med i svängarna om hur klubben tänker då det sällan läcker ut information om hur klubben resonerar.

Exempelvis förlängde Pantern med tre av sina spjutspetsar på ett bräde när man presenterade Nick Olesen, Oliver Larsen och Villiam Haag inför kommande säsong. Fler klubbar kommer ta rygg och basunera ut den ena förlängningen efter den andra nu framöver.

Om det är svårt att som hockeyälskare hänga med i alla svängar kan man bara tänka sig hur klubbarnas sportchefer/sportgrupper har det. För dem är det kanske säsongens mest hektiska tid just nu. För att ytterligare krångla till det är nästa års serietillhörighet fortfarande oviss för många klubbar med tanke på den jämna tabellen. Där kan man även addera att årets bokslut blir klart en bit in på årets silly season, vilket innebär att nästa säsongs spelarbudget så här års är återhållsam innan man med säkerhet vet vad man har att röra sig med för pengar.

Detta får mig att tänka på situationen med Per Kenttä som jag skrev om här.

Varför jobbar klubbarna fortfarande med sportchefskontrakt som innefattar samma tidsperiod som spelarna? Det vill säga att kontrakten avslutas efter säsong? I min värld bör sportchefskontrakten sträcka sig från november till november i stället. På så sätt minimerar man den avgående sportchefens inflytande på kommande säsongs trupp.

Även om en – i det här fallet Kenttä – avgående sportchef förmodligen har mindre mandat att genomföra beslut inför kommande års lagbygge så är han ändå med och påverkar besluten som fattas. Detta då han redan nu förmodligen har sina tankar hos sin framtida arbetsgivare Björklöven då det faktiskt är där han framledes kommer stå till svars för sitt lagbygge. Han kommer däremot inte att hållas ansvarig för Oskarshamns lagbygge kommande säsong trots att han till viss del är med och syr ihop den truppen i nuläget.

Fallet med Kenttä är inget unikt utan det förekommer nog ganska ofta att sportchefen i slutskedet av ett kontrakt har sina tankar på annat håll. Mot den bakgrunden tycker jag att det är hög tid att tänka om när det gäller en så pass vital tjänst som sportchefsrollen innefattar.

Varför jobbar klubbarna på det här sättet med sportchefskontrakten? Jag har tyvärr inget bra svar, men har dock förståelse för att det är svårt att ändra ett koncept som förekommit så länge som sportchefsrollen funnits. Att vara först med att bryta isen gör att det bör vara svårt att rekrytera en ny sportchef i november när personerna som utövar yrket sitter på kontrakt fram till april. Däremot tror jag att om någon klubb är först ut med att ändra starten och avsluten i sportchefskontrakten kommer övriga klubbar att gå i samma fotspår snart därefter.