Den allsvenska finalen mellan AIK och Oskarshamn kommer avgöras i en femte match. Nedan bjuder Joakim Englund på reflektioner från gårdagens fjärde möte, men även från hela serien.

Jag passade jag på att rulla sju mil i sydlig riktning, från Västervik till Oskarshamn, för att få möjlighet att uppleva den fjärde matchen i finalserien mellan IKO och AIK på plats. Känslan är att det nästan blir en helt annan sport när det blir en längre matchserie där matcherna duggar tätt med endast två dagars mellanrum mellan fighterna. Det mentala spelet blir på en helt annan nivå än exempelvis grundseriens fyra möten med alla lag där tidsspannet kan bli månader mellan lagens möten.

Från match två och framåt känner lagen och spelarna varandra utan och innan där varje millimeter på isen har betydelse. Det trashtalkas, kastas blickar och hånles varje gång tillfälle ges, både på isen och mellan avbytarbåsen. Man tar varje tillfälle i akt att försöka investera i psykologiska fördelar med vetskapen att det bara är ett gäng timmar bort till nästa möte. Man börjar verkligen se att lagen och spelarna inte gillar varandra och som åskådare känner man nästan hettan och adrenalinet ända upp på läktaren. Och jag älskar det. Som jag älskar det.

Ni som läser dessa rader har förmodligen också sett matchen och därför struntar jag i att recensera matchen utan nöjer mig med lite reflektioner.

Matchen var utsåld och det var endast på bortasektionen som det inte var fullbelagt, vilket i mitt tycke är lite klent av AIK-supportrarna att inte lyckas mobilisera sig bättre till en så pass viktig match.

Även om det utan tvekan hade gått att trycka in 100 personer till på bortastå så var det lapp på luckan med 3 275 åskådare. Om det i princip var fullbelagt på läktaren så var det knökfullt på pressläktaren där undertecknad lämnade över datorplatsen till journalister som kanske liverapporterar eller har en deadline att ta hänsyn till. Jag fick en plats precis bakom AIK;s bås istället, vilket inte gjorde något då jag på nära håll fick följa hettan och nästan kunde höra ordväxlingarna mellan båsen.

Jag pratade med ett gäng spelare efter matchen där alla var rörande överens om att det var en riktigt het och rolig matchserie att spela i. När man spelar så pass tätt som man gör finns det ingen tid för självömkan eller ältande av matcher som varit, utan man blickar hela tiden framåt. Oskarshamnsspelaren Markus Modigs beskrev det ganska bra när han endast 20 minuter efter matchen redan släppt densamma och istället pratade om att han faktiskt såg fram emot nästa möte i Stockholm på tisdag.

AIK;s Fredric Weigel, som alltid är en het potatis, var på söndagseftermiddagen inget undantag. Jag pratade med AIK;s tuffing Sam Marklund som för övrigt var påkopplad ikväll och gillar den här typen av tuffa och tight hockey som det blir i ett slutspel. Jag var nyfiken på hur han såg på sin roll i samma lina som Weigel, om det var hans uppgift att skydda Fredrik från motståndare som försöker få den skicklige liraren ur balans. För när det vankas kurr kring Weigel dröjer det inte många sekunder innan Marklund är där för att backa upp och skydda sin kedjekamrat.

Sam: – Det är inget jag tänker på, samtidigt ska man veta att Weigel är som bäst när han är lite grinig också. Men det är klart att jag backar upp honom, precis som alla andra lagkamrater, när det behövs.

Jag sprang på Oskarshamns administrativa chef Jonas Lennartsson som även håller koll på klubbens ekonomi. Jag kunde inte hålla mig ifrån att fråga vilket lag han helst ville möta i nästa runda OM man skulle förlora på tisdag. Svaret kom blixtsnabbt:
– Västervik så klart. Vi vill definitivt inte möta MoDo i alla fall.

Ett urtypiskt svar från en som är ansvarig för ekonomin. Faktum är ju att man har minusstatistik på just Västervik, som det för övrigt ser ganska mörkt ut för när det gäller vidare spel.

I spelet fem mot fem känns AIK som det något hetare och bättre laget. Oskarshamn är dock allt annat än ofarliga i sina attacker, men ikväll var det spelet i numerärt överläge som var melodin. Lagets samtliga mål kom nämligen i den spelformen där det andra kom i spel sex mot fem då domaren hade en AIK-utvisning på armen.

Trist att matchen avgörs på ett misstag från den annars mycket duktiga Christoffer Rifalk. En sådan här match vill man se ett avgörande via en häftig/bra prestation mycket hellre än ett misstag.

Jag har i tidigare texter satt ett frågetecken för Oskarshamns brist på bredd på backsidan. Spetsen är det inget snack om, där har man bland annat två av seriens absolut bästa backar i Oskar Nilsson och Jesper Dahlroth. Idag var det Isak Pantzare som inte riktigt kom upp i den nivå jag vet att han har i sig.

På tal om att inte komma upp i nivå; i AIK har Max Lindholm varit iskall sedan det kom ut att han är klar för Örebro kommande säsong. Jag kom på mig själv att efterlysa killen efter knappt halva matchen. Han var väl inte direkt dålig med exempelvis bristfälliga avvägningar eller beslut utan bara helt osynlig. Där har AIK ett sparkapital om man skulle få igång honom i samma form som han var under första halvan av grundserien.

Slutspelsserien och även SHL;s åttondelsfinaler får ursäkta. Den här matchserien är det häftigaste vi har i Sverige just nu, vilket även den överfulla pressläktaren vittnar om.

Jag längtar redan till tisdag och jag antar att man skulle kunna fylla Globen om man hade valt att spela där istället för på Hovet.