Drygt 15 matcher in på en ny juniorsäsong, en lång säsong som kommer att avslutas sent i april, skulle man kunna tro att allting ska vara frid och fröjd bland spelare och föreningar – men faktum är att paniken är större än på länge.

Hetsen och paniken bland spelare, deras representanter och föräldrar att vara bra, duktig, bäst så tidigt som 16-17-18-års ålder har lett till att spelare avverkar klubb efter klubb i hopp att hitta den snabba lösningen som kan uppgradera en från epitetet talang till supertalang. Det ska gå snabbt. Det ska gå smärtfritt. Får man inte det man tycker sig vara värd packar man trunken och drar.

Speltid, powerplay, utrustning och i vissa fall lön och lägenhet brukar vara bland de vanligaste kraven och fortsätter så att vara – för det är inte kraven som förändrats, det är spelarna. Det har skett en inflation av spelare som i dag känner sig berättigad att kräva saker. En inflation av spelare som tycker sig kunna begära, som tycker sig vara värd. En inflation av spelare som vill bli behandlade som professionella men inte förstått innebörden ordet.

Klubbarna skriker oroligt efter förändringar. Juniorkontrakt, regelverk, förbud och reglementen. För som en ungdomsansvarig väl la fram det.

”Spelarna idag har inga skyldigheter utan bara rättigheter.”

Förslagen är många men enigheten bland klubbarna är liten. Det enda man är överens är att klubbarna har ett stort ansvar att ta i frågan – vilket är ironiskt med tanke på att det är just det de inte tar.

För någonstans bottnar frågan i att klubbarna själva i står mån står bakom det vi ser genom att gå med på de krav som spelarna och agenterna kommer med. Klubbarna underminerar varandra genom att säga en sak på sina gemensamma möten men göra en annan när en spelare väl knackar på dörren. Man värvar spelare från andra sidan landet trots ett överskott på spelare i den egna föreningen och man bidrar till hetsen genom att lyfta upp spelare i A-laget allt för tidigt. Allt för att få ett konkurrenskraftigt lag i ett JSM och för att kunna proklamerar att föreningen har Sveriges bästa juniorverksamhet.

Det klubbarna aldrig får glömma bort att det först och främst är en utbildning de sysslar med – en utbildning där vinna är en viktig del av spelet men inte målet.
Målet ska vara en utbildning som förhoppningsvis i slutändan leder till en stadig ström av egna produkter(OBS! ej att förväxla med förvärvade produkter) upp i föreningens A-lag. En utbildning där man lägger vikt vid att skynda lugnt men att träna stenhårt. Att man ingjuter och förmedlar en tro på sin utbildning oavsett en bra, fast framför allt, dålig säsong.

Men samtidigt klubbarna måste ta sig i kragen så bör svenska juniorer se sig själva i spegeln. Vill de ställa krav, så som bättre kontrakt, förmåner och speltid, och därmed betrakta sig själva som professionella i sitt utövande, måste de acceptera de motgångar som kommer deras väg. Då fungerar det inte att byta lag på grund av utebliven speltid, att du förlorat din landslagsplats eller att din lagkamrat fått chansen i J20, Allsvenskan eller i SHL innan dig. Professionella krav kräver en professionell inställning.