Jag kände mig inte riktigt färdig med mina fina dagar på Öckerö och Henrik Lundqvist Goalie Camp, så här får ni en härlig liten anekdot från förra veckan. Är du allergisk mot överanvändning av entusiastiska och soliga adjektiv kan du sluta läsa nu. Annars väntar här en kärleksförklaring till de som är vår framtid.

I en stor hall med fotbollsplaner sitter ett fyrtiotal barn i en halvmåneformad samling. Några sitter på bänkar och några sitter direkt på det dovt gröna konstgräset. Ögonen är stora som hockeypuckar. Bakom barnen står deras föräldrar och syskon med lika stora ögon som hos barnen framför dem. Alla är knäpptysta.

I mitten av halvmånen, med ansiktet vänt mot den lyhörda skaran sitter Henrik Lundqvist. Barnens idol och förebild. De vuxnas association till glädjeyra på läktare och framför tv-skärmar genom åren. En av de absolut största idrottarna vi haft.

Henrik pratar innerligt om saker som är viktiga på resan mot att bli ishockeymålvakt. Han pratar ärligt om att det inte finns några genvägar om man vill ta sig hela vägen till NHL. Han pratar om inställning, attityd och att vara proffsig i alla lägen. På isen, utanför isen, i träning och i skolan. Henrik berättar om hur hans föräldrar ofta sade att ”ingenting kommer göra sig självt, du måste göra det”. Varmt, uppriktigt och nästan trollbindande sätter han ord på vad som krävs för att nå sina drömmar. Sedan säger han: ”är det någon som har några frågor?”.

En pojke med vit keps, på en av bänkarna, räcker upp handen och får ordet.

”Vilken är din favoritbil just nu?”

Den tysta och fascinerade publiken brister ut i ett förlösande skratt, som skapar glada ekon i den stora hallen. Henrik skrattar också. ”Jaså, vi går direkt på dom frågorna, alltså?” säger han och pratar sen kort om Teslor och Porschar.

Jag ler också. Barn är så sjukt underbara. Tankspridda och fokuserade, spontana och längtande, oskyldiga och gränslösa. De får oss vuxna att känna oss behövda, viktiga och märkvärdiga ena stunden och i nästa stund känner vi oss fullkomligt maktlösa, tråkiga och ointressanta. Deras drömmar är inte inramade av verklighet och deras målsättningar är inte begränsade av rimlighet. De tar sig igenom skit och motgångar på sätt som vi vuxna kunde betalat för att kunna göra. De reser sig, går vidare och hittar glöden igen snabbare än vi vuxna hinner säga ”bakslag”. De längtar, njuter och lever. De träffar Henrik Lundqvist och får möjlighet att fråga honom om vad som helst kring karriär, träning, NHL och Tre Kronor men frågar ändå om bilar. Barn är så sjukt underbara.

Så ofta jag bara kan tar jag chansen att vistas i miljöer där barn, ungdomar och idrott går hand i hand. Om det så är på en övergiven grusplan med spontanspelande fotbollsdrömmare eller på ett väloljat hockeyläger på Öckerö så är det alltid samma känslor som fyller mig. Hopp, energi och en väldans massa glädje. Iver och lugn inför framtiden. För visst är barn, idrott och drömmar det finaste vi har?

Under några minuter får Rangersmålvakten frågor om varför han valde att bli målvakt, vad som är det roligaste och tråkigaste med att vara målvakt, om han tror att han kommer få tröjan hissad i Madison Square Garden någon gång, och detaljerade frågor om utrustning och de bästa räddningar han gjort. Därefter säger Henrik Lundqvist till barnen; ”ska vi ta en sista fråga?” och pekar på en kille i den bakre bänkraden. Pojken tar ner sin uppräckta hand och sträcker på sig. Sedan frågar han:

”Använder du head and shoulders?”

Kajsa Kalméus
@kajsakex

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *