• Publicerat 8 september, 2017
  • Skrivet av Kajsa Kalméus
  • 6 Kommentarer
George Parros. Foto: Getty Images/Joel Auerbach

Jag vill berätta för er om en person inom fotbollsvärlden som gjort en häpnadsväckande resa de senaste sju åren. ”Vadå fotboll?!” kanske ni tänker, men häng kvar. Jag lovar att det här inlägget byter idrott längre fram.

För sju år sedan fanns en fotbollssupporter som levde för sin fotbollsklubb, älskade läktarkulturen och att utmana systemet för korta kickar. Han var ordförande i supporterföreningen, var med i stökigheter runt matcherna och blev till slut en så kallad ”problemsupporter”. År 2010 var han så trött på alla förbud som fanns att han använde pyroteknik på läktaren – utan att försöka dölja sin identitet. Och han blev avstängd.

Fotbollssupportern heter Erik Bergkvist, fotbollsklubben heter Gais, och idag är Erik klubbchef i organisationen han vuxit upp med att älska. Vill ni läsa mer om hans resa kan ni göra det i intervjuerna här och här.

Nu till hockeyn.

Igår kom nyheten att den forne fightern och utvisningsveteranen George Parros kommer att ta över som Head of Player Safety i NHL från och med kommande säsong. Parros har en lång karriär som ”enforcer” bakom sig, med över 1000 utvisningsminuter och runt 160 slagsmål, och nu ska han alltså ansvara för att spelarna ska vara säkra och undvika skador ute på isen. Sug på den.

Beskedet har, som så ofta sker, bildat två läger – de som hyllar och de som sågar. På Twitter är det många som gratulerar George och menar att han är rätt person för uppgiften. Men det finns även de som tycker att han inte har i säkerhetsrådet att göra. En av dem är The Hockey News-skribenten Ken Campell. I sin text skriver han att NHL skickar helt fel signaler, att den typ av spelare som George Parros var kommer att driva verksamheten och hjärtefrågorna åt fel håll. Han menar att en person som Parros kanske inte kommer att ta uppdraget på allvar.

Jag förstår hans tanke. Hur ska man kunna förespråka säkerhet, trygghet och skadeförebyggande arbete om man själv hade en karriär som till stor del bestod av att agera på ett sätt som minst sagt utmanade dessa grundstenar? Kan det verkligen fungera?

Min spontana känsla är: JA.

För er som gått någon form av yrkesmässig utbildning – visst hatade man när en gammal och grå professor stod och berättade hur allt gick till i yrkeslivet, utan att ha någon som helst erfarenhet från det? Någon som stod och svamlade om hur man skulle sköta ett personalkonflikt fastän de i själva verket aldrig arbetat som ledare? Eller hur man skulle genomföra en intervju, fastän de aldrig varit ute på en redaktion? Jag hade oerhört svårt för det där.

En person med den bakgrund George Parros har kan vara ovärderlig för en ledande person inom spelarsäkerhet. Han besitter troligen egenskaper, kunskaper och erfarenheter som kan vara otroligt nyttiga för det arbete han nu ställs inför. Han kan tänka sig in i situationer som många andra aldrig någonsin kommer att erfara. Han kan få spelare, såväl som organisationsmedlemmar, att lyssna och respektera det han säger, just för att han vet vad han pratar om. Så visst, han kanske inte är en poster boy för spelarsäkerhet, men det behöver inte betyda att han inte har någonting att komma med. Kanske är det tvärtom. Kolla bara på Erik Bergkvist.

Tveka inte att skicka en tweet med era tankar kring valet.

Tack för att ni läser!

/Kajsa Kalméus
@kajsakex