Jag vet att många nu kommer tänka ”åh nej, inte ännu en fantastisk blogg jag måste börja följa”. Jag vet att det är tufft, men sånt är livet.
Någon gång i februari 2012 valde Uffe Bodin att ta mig under sina vingar, och jag publicerade min första text på hockeysverige.se. Jag har för mig att det var en text om före detta AIK-målvakten Alexander Hamberg, då i Almtuna, som hade dragit på sig en skada.
Sedan dess har det blivit tusentals artiklar och matchtexter, och hundratals intervjuer med spelare i SHL, HockeyAllsvenskan, KHL, NHL, AHL och till och med KHL:s farmarliga VHL. Men något blogginlägg på sajten har det aldrig blivit, även om jag fortfarande kan leva på att jag blev nämnd på superbloggaren Robert Petterssons plattform en gång. Det var ett topp tre-ögonblick i livet. De andra var när Mikael Samuelsson vägrade låta sig intervjuas av mig, för att han stod och pratade resor med en annan journalist, och förstås när Håkan Hemlin helt plötsligt dök upp på pressläktaren i Gavlerinken härom veckan. Jag blev så paff att jag inte kunde sluta stirra, vilket medförde att jag missade ett mål av Brynäs Nick Johnson.
Jag bor ett tiotal spjuktast från Gavlerinken Arena i Gävle, så det är allt som oftast där jag spenderar mina SHL-kvällar. Det lär säkert kunna bli en del sköna stories därifrån här på bloggen. Det är inte helt omöjligt att jag hakar på alla andra och skriver mitt förslag till en World Cup-trupp också (AVSLÖJAR: Inte bara Tre Kronors!), jag har laddat upp med en hel del infallsvinklar om SHL, och så blir det förstås en hel del NHL.
Förresten finns jag såklart på Twitter. Följ mig där, på @manskarlssonyao. Det finns inget som gör mig så glad som när det trillar in en ny följare, eller två. Den meningen är närmare sanningen än ni tror, i alla fall.
Avslutningsvis: Visst skulle väl en SM-final mellan Frölunda och Skellefteå vara det häftigaste vi upplevt sedan duellen mellan HV71 och Färjestad 2004?