Senaste nytt
Spelarövergångar
Det finns nog inte många spelare i svensk ishockey som är lika förtjänta av att hyllas som Magnus Johansson. Han personifierar egentligen allt som man vill ha hos en idrottsman. Dels var han en fantastisk ishockeyspelare. Han var en lagspelare. En underbar lagkapten, av allt att döma. Han gjorde sina medspelare bättre. Han var en mentor för unga killar som Gustav Forsling.
Och som han själv sa i sitt tal i Saab Arena idag. Han gav aldrig upp. Han elitseriedebuterade när han var 23, han NHL-debuterade när han var 34, han OS-debuterade när han var 36. Totalt blev det 754 SHL-matcher. Det blev över 200 landskamper och åtta VM-turneringar. Av de svenskar som inte slagit igenom i NHL är han definitivt en av våra största någonsin. Fem VM-medaljer säger det mesta. Han känns till och med som någon sorts SHL-version av Nicklas Lidström.
Svenska klubbar är generellt rätt kassa på att hylla sina spelare. Svenska idrottsförbundet är framför allt usla på det, vilket deras Hall of Fame-ceremonier varit bevis på. Men Linköpings hyllning av Magnus Johansson förtjänar allt beröm den kan få. Jag kan på rak arm bara komma på två stycken ceremonier som kan mäta sig med den här, den Peter Forsberg fick i Örnsköldsvik, och såklart den HV71 gjorde för den bortgångne Stefan Liv.
Magnus Johansson fick den hyllning han förtjänade. Min (visserligen blödige) flickvän satt till och med bredvid mig med tårar i ögonen, trots att hon inte har någon som helst relation till Mange. Det säger den del.
Bra jobbat Linköping. Och framför allt, tack för allt Magnus Johansson.
