• Publicerat 11 december, 2017
  • Skrivet av Måns Karlsson
  • 0 Kommentarer
Sveriges tre största idrottsprofiler.Foto: Bildbyrån

Hej, Leif! Ja, just du. Jag är nämligen ganska säker på att du kommer läsa den här texten. Nu ska Måns Karlsson, 24, berätta för en av Sveriges mest rutinerade hockeyledare vad som ingår i att vara en ledare.

När Leif Boork vann SM-guld med Djurgården skulle det dröja lite drygt tio år innan jag föddes. Så jag förstår själv att jag är ute på djupt vatten i den här texten. Han är en av Sveriges mest rutinerade hockeymänniskor, och när det gäller själva sporten ishockey är jag absolut ingen expert.

Men för att vara en bra hockeyskribent behöver man inte vara expert på hockey. Det man behöver vara bra på är att ha örat mot asfalten, ha ett bra språk, ibland ha lite åsikter som kan gå åt ena eller andra hållet. Det räcker sällan att bara ha en av de där tre grejerna utan det behövs nuförtiden allihopa.

För att vara en bra hockeyledare är det däremot väldigt viktigt att du kan hockey. Men det är lika viktigt att du kan leda. Att du kan få ihop en grupp. Att få dina spelare att prestera allt de kan. Att nå resultat. Leif Boork har uppenbarligen lyckats med allt det där tidigare i sin karriär.

Men när man följer Damkronornas avgående förbundskapten på twitter blir jag ofta förbryllad. Och förvirrad. Förbryllad och förvirrad över hans ständiga avsky mot spelare och personer som sticker ut. Som går ur den berömda ”boxen”. Detta trots att han själv byggt upp stora delar av sin karriär, både som ledare och som mediapersonlighet, på att vara just en sådan person. Och han har uppenbarligen lyckats väldigt bra eftersom han fortfarande har jobb trots att han är 68 år och trots att ”gubbar” (om du ursäktar uttrycket Leif) aldrig stått lägre i rang vare sig inom hockeyn eller i mediabruset.

Men andra människor som sticker ut tycks Leif ha svårt att hantera. Vi minns det redan klassiska bråket med bland annat Emma Eliasson, Sveriges bästa spelare. Hon var inte som alla andra och passade därför inte in i Leif Boorks världsbild. Kanske var hon lite för bra, rent utav? Eller kanske insåg Emma att hon är den stjärna hon faktiskt är, och ville tillåtas vara en stjärna? Leif Boork själv har inte velat gå in i detalj på vad som utlöste bråket med Eliasson. Och hon är ju inte ensam om att ha riktat kritik mot förbundskaptenen.
– Vi har en förbundskapten som inte klarar av starka individer som tycker något annat än honom, sade Danijela Rundqvist till Sportpodden tidigare i år.

Nu till twitter. De som följer honom där har inte kunnat undvika vilka känslor han känner gentemot Zlatan Ibrahimovic. Att Zlatan är en person och en idrottsman som berör är jag fullständigt med på. Men man kan, utan att överdriva, påstå att Leif Boork är en av de som ogillar ”Z”, som han ofta kallar honom, mest. Han retweetar allt negativt som står om Zlatan i svenska medier.

https://twitter.com/search?q=lboork%20zlatan&src=typd

Och det får han förstås göra. Man måste inte gilla alla. Jag tror ingen njöt mer än Leif Boork när fotbollslandslaget gick till VM. Inte för att han var glad för deras skull, utan för att han var glad att framgången kom utan Zlatan. Leif såg det som det ultimata beviset för att ett lag blir bättre utan stjärnor.

Igår skrev Damkronornas förbundskapten följande:

”En fluga gör ingen sommar i lagidrott”. Indirekt: Ottawa har världens bästa spelare på sin position och är därför dåliga. Sverige gick till VM utan sin bästa spelare vilket betyder att Sverige var dåliga för att vi hade en bra spelare.

Leif Boork har jobbat som ledare längre än vad de flesta läsare av den här texten har vandrat på denna jord. Har han inte lärt sig vad det innebär att vara en ledare, undrar jag då? Att det blev fel när Erik Hamrén styrde hela sitt landslag utefter vad Zlatan ville kunde förstås alla se. Men att fokusera på att Ottawa är dåliga för att man har en av världens bästa spelare säger en del om vilket föråldrat ledarskap Boork står för.

Är man inte en riktigt svag ledare om man inte klarar av att hantera stjärnor? Är inte det en del av jobbet som ledare? Jo, det är klart det är.

Men i Leif Boorks landslag funkar inte det. Han hade med största sannolikhet petat en av Sveriges bästa spelare genom tiderna, vilket Erik Karlsson ju är, om han varit förbundskapten för herrlandslaget. För att han är för bra. För att han sticker ut. För att han är en stjärna. Han är herrarnas Emma Eliasson, om man så vill.

Är det här tänket Sveriges förbundskapten för damlandslaget i ishockey har så förstår jag att resultaten varit så dåliga som de varit de senaste åren.

Och handlar det inte om att få spelare att bli så bra som möjligt? Har du Erik Karlsson i laget handlar det väl om att få honom att bli så bra som möjligt? Att få honom att hjälpa just ditt lag att bli så bra som det bara går?

Ja, Leif. Vi kan vara överens om att ”en fluga gör ingen sommar” i lagidrott. Men det beror alltid på att ledarskapet är svagt. Som i fallet Zlatan/Hamrén, exempelvis. Men de 62 landslagsmål Zlatan gjorde tycks Leif Boork ha missat. Han kanske nös precis när han gjorde sina 62 mål.

Och han missade nog Erik Karlssons helt sanslösa slutspel i våras också. Han kanske nös då också. Eller sov. Eller så kanske han hade fullt upp med att twittra om Zlatan.

Jag är glad över att det är Rikard Grönborg som är förbundskapten för Tre Kronor.

@manskarlssonyao

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *