Foto: Bildbyrån / All over Press

Det här har ju blivit en återföreningarnas dag. Inte för att Korea är enat igen, men att de bestämt sig för att mäkla fred är det närmaste vi kommer ett enat Korea. Och sen kom bomben att ABBA är tillbaka. Hade det varit första april hade ABBA-nyheten varit den enklaste att lista ut som ett skämt. Men det är tydligen på riktigt. Jag är chockad.

Hur som helst. Det fick mig att tänka på vilka återföreningar vi sett inom ishockeyns värld. Det finns ju en mängd spelare och tränare som jobbat ihop i flera klubbar. Roger Rönnberg har ju värvat samtliga spelare från åren som J-landslagsförbundskapten till Frölunda, till exempel. Och Mathias Månsson och Leif Strömberg hänger ju med varandra i livet.

Men just spelar-tränar-förhållanden har jag skippat här. Jag har fokuserat mest på spelare, även om det finns ett par undantag.

Återföreningarnas återförening för mig är utan tvekan den i Modo i november 2009. Klippet nedan är mitt absoluta favoritklipp på internet – och då är jag inte ens Modosupporter. Det där är så stort, så mäktigt, att det inte går att beskriva med ord. Jublet när Markus Näslund presenteras…det är svårslaget. 16 år efter att de gjorde kaoz vid JVM gjorde de comeback i Modo. Visserligen fick de inte spela ihop mer än något byte – men det räckte. Att ha alla i samma lag var mäktigt nog. Modo som klubb ska vara stolta över att det här ögonblicket finns. Foppa. Näslund. Sundström. PS, notera gärna de övriga namnen i line-upen också. Det är inga dåliga lirare, de heller…

Vi stannar kvar i Modo. OS 2010 fick vi se den stora återföreningen för ”Linje 19”, kedjan som spred skräck i Hockeysverige under slutet av 90-talet. Henrik och Daniel Sedin hade som bekant följts åt under hela karriären men då var även Mathias Weinhandl tillbaka. Weinhandl var en storstjärna på Europanivå men det visade sig ganska snabbt att kemin med bröderna Sedin inte riktigt fanns längre. Återföreningen blev inte speciellt lyckad skulle det visa sig. Men vi fick i alla fall se dem tillsammans igen. I bröderna Sedins hemstad Vancouver, dessutom.

COLORADOFLOPPEN

Vi återvänder till Peter Forsberg. Säsongen 2003/2004 gjorde Colorado allt för att kräma ut en sista Stanley Cup-titel under sin storhetsera. De supersatsade och plockade in Anaheims gamla radarpar Teemu Selänne och Paul Kariya. Tanken var att de skulle göra Colorado till en offensiv maskin vi inte sett maken till på år och dagar. Resultatet? F-I-A-S-K-O. Teemu Selänne hade karriärens klart sämsta säsong och gjorde bara 32 poäng på 78 matcher. Paul Kariya hade det också tungt och fick bara med sig 36 poäng på 51 matcher. De slutade sjua och nia i poängligan. Den interna alltså. Peter Forsberg då? Trots mängder med skador skrapade han ihop dugliga 55 poäng på 39 matcher…

Selänne och Kariya blev inget lyckat experiment, men Finlands andra stora legendar Jari Kurri var med om en mer lyckad återförening. Efter att ha bildat tidernas mest fruktade radarpar med Wayne Gretzky i Edmonton splittrades duon när Gretzky trejdades till Los Angeles. Efter ett par år som åtskiljda hamnade Kurri i Kings och bildade åter ett radarpar med Grekzy. Det blev succé direkt. Hattrick i debuten, faktiskt.

LEMIEUX ÅTERVÄNDE – SOM OM INGET HADE HÄNT

Steget från Gretzky och Kurri till att prata om Mario Lemieux och Jaromír Jágr är inte speciellt långt. Efter att inte ha spelat på drygt tre år gjorde Mario Lemieux comeback i Pittsburgh i december år 2000. Precis som tidigare spelade han med Jaromír Jágr. Återföreningen mellan två av sportens största någonsin blev förstås lyckad. Mario Lemieux gjorde mål direkt – på en passning av Jágr. Lemieux gjorde för övrigt tre poäng i comebacken. Den första kom efter 33 sekunder…

Tänk att Jágr är samtida med några av Mario Lemieux och Wayne Grezkys bästa säsonger – och ändå spelade i NHL så sent som den här säsongen.

Steget mellan Jágr och Lemieux till Linus Omark och Johan Haru är…inte heller så långt. Eller…kanske. De två dominerade hur som helst i SHL säsongen 08/09, spelade ihop i Dynamo Moskva säsongen därpå, men splittrades sedan. 2014 kom emellertid deras stora återförening i Jokerit. Där gick det dock sämre. Omark producerade bra med poäng men Harju lämnade och återvände till Luleå i januari 2015 efter att bara ha levererat sju poäng på 26 matcher.

Luleåfansen drömmer dagligen om en ny återförening mellan de båda, men den här gången inom Norrbottens gränser.

RICHAAAAARD GYNGE

Svensk hockeys stora radarpar de senaste åren är Robert Rosén och Richard Gynge. Rosén slog igenom med dunder och brak när han sensationellt vann poängligan i SHL i AIK-tröjan säsongen 11/12. Han dunkade in 60 poäng. Skytteligasegern kneps av Gynge med 28 mål.

Efter det flyttade Rosén under uppmärksammade former hem till Växjö igen – och 2015 kom även Gynge dit. Det blev succé på nytt och Gynge slutade trea i skytteligan med 21 kassar. Kemin fanns kvar.

Vi håller oss kvar inom Sveriges gränser men flyttar över fokuset till en annorlunda återförening. Jag talar om bröderna Abbott. Som spelare lirade de ihop i Rögle och Luleå. Cams karriär tog sen slut medan Chris flyttade till HV71. Cam tog över Växjös J20-lag som coach och var i full färd att jobba där medan Chris slogs om SM-guldet, även om han var skadad i slutet av säsongen, med HV71.

Men i höstas stod alla stjärnor rätt. Rögle valde sensationellt att anställa Chris Abbott som sportchef – och en kort tid senare var Cam klar som tränare. En osannolik historia, egentligen. Det blev succé direkt och nu ses Rögle med en helt annan respekt än för bara några månader sedan.

ANDERS OCH ROGER HAR ETT LAG IHOP

Men det är ju sådär. Vissa personer passar bara väldigt bra att jobba ihop. Roger Melin och Anders Gozzi är två sådana personer. AIK hade det tungt innan Gozzi/Melin tog upp dem i SHL och där tog dem till semifinal två gånger. När Gozzi och Melin lämnade hade AIK det tungt igen. Men efter en tur i Winnipeg för Gozzi och några år i Linköping för Melin tog Gozzi åter över som sportchef och Melin klev åter in som huvudtränare. Succén uteblev kanske, men de fick i alla fall tillbaka AIK på banan igen.

Slutligen, en återförening som kanske inte var så lyckad men som var spektakulär på sitt sätt. Under lockouten 2012/2013 fick nämligen bröderna Kopitar spela ihop igen. Det är kanske inget speciellt med det egentligen, men det egendomliga var förstås att det skedde  i Mora. Gasper Kopitar var redan där, och när lockouten var ett faktum dök även superstjärnan Anze upp. Helt plötsligt spelade en av världens bästa ishockeyspelare i HockeyAllsvenskan. Samma sak hände i Mora 2004/2005 när bröderna Marcel och Marian Hossa fick spela ihop igen. Marián är nog fortfarande den mest dominanta spelaren jag någonsin sett i Elitserien/SHL. Herregud, var han kunde leka med motståndet i vissa matcher. 18+14 blev det på 24 matcher.

Jag vill vara tydlig med att det här bara är ett axplock av alla återföreningar som finns. Har du någon återförening du minns extra tydligt? Skriv till mig på twitter. Jag finns under @manskarlssonyao!

Kommer du med riktigt bra tips är jag inte främmande för att fylla på blogginlägget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *