Foto: Bildbyrån

HV71 bygger inte nödvändigtvis ett lag som kan vinna guld. Men de gör något som är rätt. Många klubbar borde vara avundsjuka på HV.

De som följer mig på twitter vet att jag har gått ganska hårt åt HV71 den senaste tiden. Deras lagbygge har sett otroligt grått och ihåligt ut och jag skämtade när Simon Önerud blev klar om att han behövde göra runt 30 mål och 80 poäng i SHL för att HV:s offensiv skulle vara okej.

Men riktigt så illa är det förstås inte. Och det finns saker att vara avundsjuk på för alla som inte hejar på HV71. När de vann SM-guld förra våren fanns hela sju spelare med i truppen som också fanns med i lagets senaste SM-guld – som kom sju (!) år tidigare. De hade allihopa varit iväg i andra klubbar men sen kommit tillbaka till HV71 och fick vinna igen. Spelarna det rör sig om är Adam Almquist, Oscar Sundh, Martin Thörnberg, Mathias Tedenby, David Ullström, Teemu Laine och förstås guldskytten Simon Önerud. Bara det är värt att uppmärksamma.

LEHTONENS ORD SÄGER ALLT

Efter guldet splittrades guldlaget på nytt och förra säsongen blev ett fiasko för HV71. Sportchefernas lösning? Att värva tillbaka tre spelare som varit med och vunnit guld (Simon Önerud, Christoffer Törngren och Mikko Lehtonen) samt en målvakt (Jonas Gunnarsson) och en forward (Johan Johnsson) som spelat i klubben tidigare och varit med och fostrats i HV71.

Att jobba hemvävt behöver inte alltid vara bra, så det är egentligen inte det jag vill skriva om. Det jag vill fokusera på är det faktum att HV71 lyckas behålla eller plocka tillbaka spelare som spelat i klubben. De gör uppenbarligen någonting rätt som lyckas bygga en enorm klubbkänsla och få en bra relation med nästan alla som varit i klubben tidigare. Nu har de exempelvis guldskytten från 1995, Johan Lindbom, som coach och Johan Hult som sportchef med Johan Davidsson som assisterande. Tre stora HV-profiler.

Trots att OS-backen Mikko Lehtonen bara var i HV71 i ett par månader 2017 valde han att bryta sitt kontrakt med Tappara för att återvända till klubben nu. Det säger en hel del om att HV gör mycket rätt. Lehtonen har ingen som helst koppling till klubben mer än att han var där och spelade 25 matcher förra säsongen och nu vill han ändå tillbaka.
– Jag trivdes otroligt bra under min tid i HV71 och är väldigt glad över att få möjligheten att komma tillbaka. Hockeyintresset och atmosfären i Kinnarps Arena är något jag ser fram emot att få uppleva igen, sade han efter att övergången gjorts offentlig.

FRÅGA BARA SKELLEFTEÅ

Så. Nu står HV71 där med ett lag där sju spelare varit med och vunnit guld med laget sedan tidigare och ytterligare ett gäng vid sidan av isen. Fyra av spelarna var med och vann redan 2010. Det kommer vid nästa säsongs slut vara nio år sedan. Det är trots allt ändå helt okej för ett lag som åkte ut i åttondelsfinalen förra säsongen och som sågats friskt av undertecknad under silly season. För nuförtiden är det långt ifrån självklart att spelare som varit utomlands eller i en annan SHL-klubb återvänder till sin klubb när tillfälle ges.

Fråga bara Skellefteå, som fått se spelare som Martin Lundberg och nu senas Niclas Burström välja Växjö när de kommit hem. Och hur många svenska spelare ser vi inte som stannar kvar något år extra utomlands i stället för att komma hem? För många av HV71:s spelare är det i stället självklart att vända tillbaka till Jönköping och åter få känna segerns sötma med klubben i deras hjärta.

DÅ BLIR NI ETT TOPPLAG

Där ska alla andra lag vara avundsjuka på HV71. Och framför allt ska alla andra lag försöka ta efter HV. Vad är det de gör som är rätt? Vilken miljö får de spela i i Jönköping?

Den klubb som kan besvara de frågorna är den klubb som över tid kommer kunna bli ett stabilt topplag – med en ständigt pågående stomme av spelare.

@manskarlssonyao

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *