Christian Djoos.Foto: Bildbyrån

Det snackas en jäkla massa om Nicklas Bäckström. Det pratas en del om André Burakovsky. Christian Djoos? Spelar han ens i Washington? Åh, fan.

Fem svenskar har tagit sig till Stanley Cup-final. Duellen mellan centerstjärnorna Nicklas Bäckström och William Karlsson kan faktiskt bli en stor avgörande faktor i kampen om Stanley Cup-titeln.  Men det som är roligt med årets final är att vi får minst två nya svenska Stanley Cup-mästare och att ingen av de blågula i finalen har varit med och vunnit Stanley Cup-tidiare. Några nya svenska namn kommer alltså ristas in i en av idrottsvärldens mest mytomspunna pokaler.

Oscar Lindberg, William Karlsson, Nicklas Bäckström och André Burakovsky är alla välkända namn för den svenska ishockeypubliken. Christian Djoos är inte direkt någon doldis han heller, men jag tror faktiskt det är många som fortfarande inte vet om att han ens spelar i NHL. Han gör inte speciellt många poäng. Han spelar inte powerplay. Han spelar runt tio, 15 minuter per match och gör inget större väsen av sig. Och ska jag vara ärlig tror jag Barry Trotz knyter handen i fickan och jublar tyst för sig själv så länge det fortsätter vara så. Djoos gör nästan inga misstag. Han viker inte ned sig i onödan.

”SÅG EN LITEN, MEN TALANGFULL BACK”

Att som en back på 76 kilo gå in som rookie och slå sig in på sex backar i ett lag som spelar Stanley Cup-final, när du några år tidigare draftats i sjunderundan, är ruskigt imponerande. Det finns egentligen inga andra krav än ”Gå in, spela enkelt, gör inte bort dig. Kan du få pucken ur egen zon är det också jättebra”, typ. Och det är precis vad Christian Djoos gör. När jag pratade med honom förra sommaren ville han ”få testa på att spela i NHL”. Nu kommer han få spela en Stanley Cup-final.
– Det är svårt för dem att garantera eller lova en plats till mig, så funkar det inte riktigt. Men jag vill höra att de vill fortsätta satsa på en, och att de tror på mig. Jag vill åtminstone få chansen att testa på spel i NHL nästa år, var hans målsättning då.

Jag har följt honom ända sedan han slog sig in i Brynäs A-lag och såg då en liten men talangfull back med en enorm offensiv uppsida, som han inte riktigt fick ut i SHL då. Brynäs hade förhoppningar om att Djoos som förstaårssenior skulle kunna ersätta stjärnbacken Ryan Gunderson rakt av och det gick förstås inte. Det suckades ganska tungt under stundom i Gavlerinken. Men jag tror alla kände att det fanns så mycket ishockey i den där pojken som till sist skulle komma ut.

”JAG ÄR JU INTE SÅ JÄVLA STOR”

Men ingen hade nog räknat med att Christian Djoos skulle bli en spelare som från sin backplats snittade nästan en poäng per match i AHL och som sen skulle få ett tvåårskontrakt av Washington men slå sig in som totalt given redan under första året av det kontraktet. Men det är precis vad Djoos gjorde. Faktum är att han i vilken annan klubb som helst hade fått chansen i NHL redan förra året.

Jag ska vara ärlig: Jag trodde han skulle vara tillbaka i Brynäs vid det här laget. Jag trodde hans relativt lätta kropp skulle väga, just det, för lätt i Nordamerika och att han aldrig skulle få den där offensiva rollen han skulle behöva. Och jag tror jag har rätt i den andra delen. Den offensiva rollen kommer han nog inte få. Men jag hade så fel man kan ha om den första delen. Redan när jag intervjuade Christian Djoos efter första träningsläger 2014 borde man dock förstått att det här skulle bli en NHL-spelare.
– Jag är ju inte så jävla stor, men de tyckte jag hade spelat smart och använt skallen på rätt sätt, sade han då.

SÅGADES AV BARRY TROTZ

Så. Vilka är likheterna med Mattias Ekholm? När Mattias Ekholm kom till Brynäs var han en back som per omgående blev SHL:s bästa. Offensivt. Defensivt? Där höll han fortfarande inte SHL-klass. Misstagen avlöste varandra. Trots det testade han lyckan i Nashville säsongen därpå. Sejouren blev två matcher lång. Sen skickades han hem till Brynäs igen med Barry Trotz ord ringande i öronen.
– Han var hemsk. Han var fullständigt hemsk.

För det var så han beskrev Mattias Ekholm efter en match. Det blev en säsong i SHL, som slutade med SM-guld och Salming Trophy, och ett år i AHL innan Mattias Ekholm till sist slog sig in i NHL. Jag trodde efter det där året i AHL att Mattias Ekholm kanske aldrig skulle bli någon NHL-back. Nu, fem år senare, är han en back som inte är speciellt långt ifrån att tillhöra den absoluta världseliten. Och den där offensiva superbacken vi såg i SHL har bytts ut mot en defensiv bjässe som ”inte släpper en jävel över bron”. Som tacklas. Som vinner sargdueller. Som spelar sig ur situationer. Som är fullständigt självklar och säker. Och som, förstås, fortfarande kan leverera offensivt också.

Christian Djoos har fått ta en roll i tredje backpar i Washington. Hans roll är att spela enkelt. Att vinna de lösa puckarna. Att spela 0-0 med motståndarna. Och då ska vi komma ihåg att det alltjämt är hans första år i NHL. Att han fortfarande borde kunna lägga på sig några kilo till på den där alltjämt ganska taniga kroppen. Han kommer inte komma upp i Mattias Ekholms matchvikt, förstås. Att bli lika bra som Mattias Ekholm är också svårt, för att uttrycka det milt. Men en offensiv jättetalang kan komma att bli en tvåvägsback av hög klass även i Christian Djoos fall.

KAN UTVECKLAS – UNDER BARRY TROTZ

Barry Trotz kallade Mattias Ekholm för ”hemsk” men var sedan med och utvecklade honom under något år innan han lämnade för Washington. Det finns ingenting som säger att han inte kommer kunna göra samma sak med Christian Djoos, förutsatt att Trotz blir kvar i Washington även efter finalen.

I så fall har vi en ny svensk tvåvägsback av hög klass. En back som hör hemma i NHL. En back som jag trodde redan skulle ha skickats hem från Nordamerika vid det här laget.

Jag är otroligt glad att jag hade fel.

@manskarlssonyao