Foto: Bildbyrån

När vår största folkrörelse tar ställning blir jag glad. Det är den enda chansen för samhället att gå framåt. Det är det jag kallar shining. På riktigt.

För Erik Hamrén var shining att klä sig i väst och en alldeles för stor scarf, om man ska vara elak. Om man ska vara närmare sanningen var shining för honom att visa mod. Att vilja vara med. Att våga kliva fram. Att vara sig själv men samtidigt sticka ut. På planen.

För mig är äkta shining att göra precis det där, fast utanför planen också. I en allt mer polariserad värld, där de mörkare krafterna hörs och syns allt mer och tillåts höras och synas allt mer, är det viktigt att de med en megafon gör vad de kan för att förhindra de mörka krafterna från att vinna.

Jag tänker på shining när jag ser Tommy Boustedt, Rikard Grönborg och Janne Andersson gå i pridetåget. I Sverige är det förstås ingen jättestor sak att ta ställning för HBTQ-personers rättigheter, men vi lever i ett land där det fortfarande behövs. Det är fortfarande inte helt odramatiskt att vara homosexuell. Speciellt inte i idrottsvärlden. Speciellt inte i våra stora lagsporter. Speciellt inte om du är kille. Så när våra två mest folkkära landslag tar aktiv ställning blir jag glad – och hoppas att det ska ge resultat på ett eller annat sätt. Nästa steg blir att en manlig elitspelare i fotboll eller ishockey kommer ut som homosexuell, för jag vet att det finns sådana där ute, men tyvärr verkar det vara att hoppas för mycket. Så att påstå att den frågan inte är laddad vore att ljuga. Då hade någon spelare ”kommit ut” redan.

Shining för mig är också att dagen efter din karriärs värsta ögonblick stå rakryggad inför en hel värld (ja, det blev faktiskt så) och säga att du inte accepterar hot och hat, rasism, främlingsfientlighet och andra mörka saker. Precis som Jimmy Durmaz gjorde. Shining för mig är att ett landslags yttersta företrädare, förbundskaptenen, säger att alla ledare och spelare står bakom det den utsatta personen har att säga. Och att de, bokstavligt talat, står bakom Jimmy Durmaz när han säger det han gör. Det svenska fotbollslandslaget visar att de inte accepterar rasism och hot. Men det de, framför allt Jimmy Durmaz, gör är också att de förmänskligar sig själva. Det är lätt att tro att de man ser på TV är robotar som tjänar miljontals kronor. Men de är först och främst människor. Människor som tagits ut för att representera sitt land och göra dess medborgare och supportrar nöjda. Det kanske kan få någon näthatare att tänka sig för nästa gång de slänger ur sig att en person är en självmordsbombare bara för att den har långt, mörkt skägg och heter ett namn som inte slutar på ”sson”.

Den sidan tycker jag glömts bort lite, i Jimmy Durmaz-fallet. Det snackas mycket om att landslaget gör det bra som tar avstånd från rasismen, men just faktumet att de vågar vara sårbara ska inte heller underskattas. Den här gången var det rasism och hat de tog avstånd från. Nästa gång kanske det är sexism, homofobi eller något annat. Det blir ett sätt för spelarna och ledarna att visa att de bara är människor. Människor med vanliga liv och sunda värderingar, precis som de (flesta) av oss andra.

Det svenska fotbollsförbundet jobbar stenhårt för att fotbollen ska integrera våra nyanlända  i samhället. Det svenska hockeyförbundet kämpar stenhårt för att få bort homofobin från sporten. Det är med regnbågsfärgade märken på linjedomarnas tröjor. De går i prideparaden. Anders Nilsson prisades dessutom som årets hetero på QX-galan. I många år ansågs det för känsligt för att ens ta ställning i sådana frågor. Nu är det inte längre så. Någon var först, någon annan fortsatte, och sen landade det på förbundsnivå. I våra två största landslag på herrsidan.

Det finns förstås inga krav på sporten ishockey att den ska se till att det blir fred på jorden och att alla människor behandlas lika. Men någon har aktivt gjort ett val att man åtminstone ska göra vad man kan. Det är shining för mig.

Idag är det en stor pride-dag i Nordamerika. Flera NHL-spelare, däribland Max Domi, går aktivt ut på twitter och visar att all kärlek är lika mycket värd. En sådan grej hade nog, faktiskt, varit otänkbar bara för några år sedan. Nu lever NHL i stället efter parollen ”Hockey is for everyone”. Det är shining för mig.

Att Rikard Grönborg och Janne Andersson står i en varsin tröja med regnbågsinslag och antirasistiska budskap på en folklig parad är en större sak än vad man kan tro vid en första anblick. Det är shining för mig.

@manskarlssonyao