Foto: Bildbyrån

Kanske finns det något poetiskt i att Toronto Marlies, med sju unga svenskar i laget, vann Calder Cup samma år som det ser ut som att Detroits gamla svenska garde verkligen sjunger på sista versen. Nu är Toronto det nya Detroit

Det är tio år sedan nu. Tio år sedan Detroit Red Wings gav svensk hockey (!) an av sina största dagar någonsin. Då blev Nicklas Lidström, Niklas Kronwall, Andreas Lilja, Jonathan Ericsson, Johan Franzén, Tomas Holmström, Mikael Samuelsson och Henrik Zetterberg Stanley Cup-mästare. Åtta svenskar vann Stanley Cup på samma gång. Helt otroligt. Men som sagt, åren har gått. Lidström, Lilja, Holmsyröm, Samuelsson och Franzén har slutat med hockeyn (även om Franzén alltjämt har kontrakt med Red Wings) och Henrik Zetterberg ser ut att bli näst på tur. I så fall är det ”bara” tre svenskar kvar i Detroit nästa år, med backduon Ericsson/Kronwall och forwarden Gustav Nyquist.

Flera klubbar gör anspråk på att bli det nya svensklaget. Carolina har haft en hel drös svenskar de senaste åren, Nashville likaså, och nog kommer såväl Vancouver som Buffalo röna en hel del uppmärksamhet i svensk media de kommande åren med tanke på vilka svenska talanger som är på väg att slå sig in där. Men något nytt Detroit blir de nog inte riktigt. Det nya Detroit hittar vi någon annanstans.

HUR MÅNGA SLÅR SIG IN DIREKT?

Nästa säsong kan det bli allt mellan en och fem ordinarie svenskar i Toronto Maple Leafs. Och då är det ändå bara början. Den enda som kommer vara riktigt given från start är William Nylander, om han nu bara skriver på det där kontraktet, men där bakom finns ett helt koppel intressanta svenskar. Då räknar jag inte ens med Pär Lindholm som ju har hunnit bli 26 år och knappast är någon framtida stjärna i NHL. Han lär på sin höjd bli tredjecenter.

Den kanske mest intressanta svensken i Torontos organisation till kommande säsong är Andreas Johnsson, som förra säsongen snittade en poäng per match i AHL och otroliga 1,5 poäng per match i slutspelet. Han bar Toronto Marlies till Calder Cup-titeln och utsågs till slutspelets MVP. Många tror att han kommer gå in och ersätta den flyktade målmaskinen James van Riemsdyk direkt – och gör han det kommer han bli en outsider till Calder Trophy. Andreas Johnsson fick chansen i Maple Leafs i såväl NHL som Stanley Cup-slutspelet förra säsongen och visade verkligen att han är redo för NHL. Han borde vara ordinarie i Maple Leafs direkt från start kommande säsong.

Förra året spelade också backarna Andreas Borgman och Calle Rosén 48 respektive fyra matcher för Maple Leafs, och båda finns kvar i klubben även den här säsongen. Det vore en överraskning om de gick in på sex backar från start, men det vore heller ingen omöjlighet. Där har ni de fem som kan, om de gör det bra på träningslägret, få inleda säsongen i Toronto Maple Leafs. Och då är det bara början på vad som kan ske i framtiden.

FYRA AV FEM TALANGER ÄR SVENSKAR

När NHL.com rankade klubbens fem största prospects hölls plats två till fem av svenskar. Två av dem, Johnsson och Rosén, är redan nämnda. Men på plats tre och fyra fanns två lika intressanta spelare. Trean Timothy Liljegren är knappast redo för NHL-spel den här säsongen, men alldeles säkert säsongen därpå. Carl Grundström, som var fyra, är så intelligent och så pass tuff att han säkert kan få någon chans redan kommande säsong. Jag menar, grabben sköt 17 mål på 35 matcher i SHL förra säsongen. Hade han gjort en full säsong hade han kunnat utmana lagkompisen Victor Olofsson om skytteligatiteln. Sen klev han rätt in i AHL och i slutspelet och bara fortsatte imponera. Jag kan garantera att Carl Grundström är en NHL-spelare inom kort.

Bakom de allra tyngsta namnen finns också Jesper Lindgren och Dmytro Timashov i AHL-laget. Där ska det förstås mer till för att de ska få chansen i NHL, men det är två unga killar som fortfarande ska kunna utvecklas och bli ännu bättre. Jag ser dem dock inte som framtida NHL-spelare. Pierre Engvall är ett gränsfall. Han har utvecklats något enormt  de senaste åren – och det går inte att förutse hur länge en sådan utvecklingskurva håller i sig.

SANDIN – DEN STÖRSTE TALANGEN AV ALLA?

Så, nu har jag nämnt ett helt koppel spelare. De allra, allra flesta av dem kommer spela i NHL om något år eller så. Och då har jag inte nämnt den spelare jag är allra mest spänd på att få se i framtiden: Rasmus Sandin. Hans karriär har påmint en del om Oliver Kylingtons och Timothy Liljegren. Det har varit lite klubbyten här och där, och ingen riktigt fast tillvaro. Både Kylington och Liljegren har hunnit dömas ut både en och två gånger, men då ska man komma ihåg att de är födda 1997 respektive 1999 och knappt har hunnit inleda sina karriärer.

Rasmus Sandin är i min värld en lika stor talang som de två. Han har redan spelat för Almtuna, Brynäs, Modo, Rögle och Sault St. Marie Greyhounds, och det är fortfarande inte klart var han spelar sin hockey nästa säsong. Jag hoppas på Rögle, så att vi får se honom i SHL ett år innan han försvinner iväg till Nordamerika. För det är där han hör hemma på sikt. Sandin valdes inte förrän som spelare 29 i draften i somras men jag är rätt säker på att det kommer visa sig vara ett fynd, och att han tiillsamans med Timothy Liljegren på sikt kommer utgöra en stomme i en backsida hos Toronto. En stomme likt den Nicklas Lidström och namnen Kronwall bildade 2008.

POETISKT?

Kanske finns det något poetiskt i att Toronto Marlies, med sju unga svenskar i laget, vann Calder Cup samma år som det ser ut som att Detroits gamla svenska garde verkligen sjunger på sista versen. Kanske var det här skiftet kom. Nu är Toronto den nya svenskklubben. Det nya Detroit.

Vem vet, kanske leder William Nylander Maple Leafs till Stanley Cup-titeln om några år, likt Henrik Zetterberg gjorde 2008? Jag ser det i alla fall inte som någon omöjlighet.

Toronto har alla bitar på plats.

@manskarlssonyao