Stanley Cup-slutspelet har bara bestått av skrällar hittills och hockeyfansen jublar. Själv känner jag mig faktiskt mest snuvad på konfekten.

Ofta används frasen ”Jag har aldrig varit med om något liknande” även när man faktiskt har varit med om något liknande. Men i fallet Stanley Cup-slutspelet fungerar det eftersom ingen någonsin har varit med om det här. Inte nog med att konferensvinnarna åkte ut redan under slutspelets första vecka. De övriga två divisionsvinnarna åkte också ut. Alla Wild Card-lag gick vidare. Årets förstarunda blev tidernas galnaste och folk klev ur sina olika ”Bracketchallenge” med en nolla i poängprotokollet.

Galenskaperna började som bekant redan sex dagar in i slutspelet då megafavoriten Tampa Bay åkte ut. Sen fortsatte det med 2016 och 2017 års mästare Pittsburgh, konferensvinnaren Calgary (som jag dock tippade skulle åka ut), divisionsvinnaren Nashville, fjolårsfinalisten Vegas och den regerande mästaren Washington. Då har jag inte ens nämnt den kanske största favoriten från väst inför säsongen, Winnipeg, som också åkte ut. Det var dessutom nära att ligatrean Boston åkte ut mot Toronto. De låg under med 3-2 i matcher i den serien.

ÄR JAG ENSAM?

Alla älskar skrällar och underdogs så det är klart att det som hänt ger upphov till underbara stories. Man älskar ju historierna om hur New York Islanders tappade sin fixstjärna gratis, och sen tog sig längre än laget han gick till. Eller hur en oönskad Robin Lehner besegrade sina demoner och blev en världsmålvakt. Hur den närmast  okände målvakten Jordan Binnington klev in i NHL:s jumbolag St. Louis och gjorde dem till utmanare. Hur Jarmo Kekäläinen var någon poäng ifrån att bli sparkad som GM i Columbus men i stället låg bakom den enskilt största slutspelsserieskrällen någonsin. Eller hur det av Don Cherry så hatade Carolina skickade ut mästaren. Det finns så mycket att skriva om det här historiska slutspelet. Men ändå sitter jag här och är…lite besviken. Jag känner mig lite tom och snuvad på konfekten. Jag känner hur jag nästan blivit frånryckt vårens stora höjdpunkt. Jag kommer på mig själv med att sitta och drömma mig tillbaka till det som hände förra året, när de bästa lagen från grundserien verkligen var bäst även i slutspelet. När de största stjärnorna fick vara kvar längre i slutspelet. När varje serie lyckades överträffa den andra. Det var…så som jag vill ha det.

Men jag tycks vara ensam om att tycka det. Jag diskuterade faktiskt saken med några vänner igår och ja, man kan väl säga att jag inte fick så mycket medhåll. De flesta tycker att det blir roligare ju fler uppstickare det är, och jag kan förstå att man tycker så.

SNUVAS PÅ ETT KLIMAX

Missförstå mig rätt. Jag älskar skrällar. Jag älskar underdogs. Utan dem kan vi lägga ned sporten. Men när alla kommer på en och samma gång blir det lite för mycket för mig. Jag måste erkänna att jag sveptes med av Columbus seger mot Tampa Bay och att jag njutit av att se det New York Islanders gjort den här säsongen. Men ska jag vara helt ärlig hade jag föredragit att vi fått se Tampa Bay-Boston och Pittsburgh-Washington i andrarundan. Att vi fått se en repris på fjolårets bästa slutspelsserie, den mellan Nashville och Winnipeg. Någonstans är det den typen av klimax man ser fram emot under den 82 matcher långa transportsträ…ehm…grundserien mellan oktober och april.

No offense, men det kittlar inte speciellt för mig att få se Islanders-Carolina i en andrarunda i slutspel (men jag fattar att ni fans till de lagen har the time of your life).

FÅR GÄRNA STANNA VID ETT VEGAS

Ett klockrent exempel på min kluvna syn kring skrällar kan vi hämta från sommarens fotbolls-VM. Då möttes Japan och Belgien i en åttondelsfinal och Japan ledde med 2-0. Normalt sett hade man ju jublat å underdogens vägnar. Då jublade jag dock först när Belgien vände och vann. Anledningen? De skulle få möta Brasilien i kvartsfinalen och det visste man skulle bli en alldeles sagolik match. Vilket det också blev. Hur kul hade en kvartsfinal mellan Brasilien och Japan varit i jämförelse, för oss neutrala?

De åtta bästa lagen från årets slutspel är kvar, det fattar jag med. Det går inte att säga något negativt om de lagen som är kvar. Det faller helt enkelt inte mig i smaken, bara. Det känns bara trist att i princip alla förväntade topplag, och många som var topplag under serien, lyckades åka ut tidigt samma år.

Alla älskar väl en underdog – eller? Ja. Men för mig får det gärna stanna vid just en underdog. Det räcker med ett Vegas Golden Knights-lag per år. Ett lag som chockar allt och alla. I år är det nästan bara sådana lag kvar.

Nu hoppas jag ändå att den bästa storyn av dem alla vinner. Det vill säga Joe Thornton. Det skulle kunna rädda det här slutspelet. Och mer därtill.