Svensk ishockey mår på många sätt bättre än någonsin. Men 2019 års Stanley Cup-slutspel kommer inte gå till historien som ett av de bättre.

I Nordamerika firas det och jublas över alla skrällar i Stanley Cup-slutspelet. I Sverige har många tyckt det varit lite tråkigt och det beror främst på att många av de stora svenska stjärnorna rykt. Nu har vi ingen Victor Hedman, Gabriel Landeskog, Nicklas Bäckström eller Elias Lindholm i slutspelet. Den enda stora svenska stjärnan som är kvar är Erik Karlsson.

Och han är ju inte den som gör mål i onödan, om vi säger så. Världsbacken har inte gjort mål under hela 2019. Han levererar ju alltjämt framspelningar i världsklass och är med sina 13 assist på 15 matcher med i toppen av slutspelets poängliga, och i ensamt majestät i assistligan. Då räknar vi alltså alla spelare och inte bara backar.

Men målen har lyst med sin frånvaro i slutspelet, ur ett svenskt perspektiv. Nicklas Bäckström är bäst på fem. Sen kommer Marcus Johansson och den nu utslagne Gabriel Landeskog på tre. Joakim Nordström, Oskar Sundqvist, William Karlsson och John Klingberg står på två. Den normalt pålitlige målskytten Gustav Nyquist har blivit en framspelare under slutspelet och står på ett enda mål. Det är faktiskt ganska signifikativt för det här slutspelet.

Sverige har faktiskt bara gjort 30 mål, och med tanke på att det bara är fyra lag kvar i slutspelet och att vi kommit en bra bit in på detsamma lär det inte bli så många fler. Det kanske låter som att 30 mål är ganska respektabelt, men de senaste åren har vi blivit bortskämda med betydligt fler. 2015 gjordes det 42, 2016 52, 2017 kom det osannolika SJUTTIOSJU svenskmål i slutspelet (ett rekord som knappast lär slås) och förra året gjordes det 50.

77 är förstås rekordet, följt av 61 mål från 2009 och 59 mål från 2007. I år lär vi inte ens få se 40 svenska mål. Vi får se om vi ens når upp i 35. Det är som sagt en svag siffra sett till de fem åren men det finns en del noteringar som är sämre än årets, under 2000-talet. Det är knappt lönt att gå tillbaka längre än 20 år eftersom den svenska NHL-boomen verkligen, verkligen dragit igång under 2000-talet. Här nedan är det egentligen från 2002 som det verkligen tagit fart. Då gjordes det hela 52 blågula kassar via en imponerande stark bredd. ”Foppa” gjorde nio, Tomas Holmström åtta, Daniel Alfredsson sju och Nicklas Lidström fem.

Så här har det sett ut historiskt sett:

2019: 30 mål
2018: 50
2017: 77
2016: 52
2015: 42
2014: 24
2013: 38
2012: 26
2011: 37
2010: 52
2009: 61
2008: 53
2007: 59
2006: 24
2005: Lockout
2004: 42
2003 32
2002: 52
2001: 16
2000: 23

Som ni ser kommer siffrorna från 2000, 2001, 2006, 2012 och 2014 (vad hände där, liksom?!) stå sig som sämre än årets slutspel. Kanske något till. Men sett till att det är så otrooooligt många fler svenskar i NHL numera tycker jag ändå att årets siffra måste anses vara svag. Siffrorna från 2008 och 2009  är såklart lite ’dopade’ eftersom Detroit gick till final båda åren och nästan halva truppen bestod av svenskar. Men det är ändå en frapperande stor skillnad jämfört med årets slutspel. Faktum är att till och med Finland gjort fler mål än Sverige i det här slutspelet – och så kan vi väl inta ha det?!

Vi får hoppas att Gustav Nyquist och Erik Karlsson hittar målformen igen. Att Marcus Johansson fortsätter imponera. Och att Melker Karlsson, som missat en drös chanser de senaste matcherna, till sist får in pucken. Då lär vi i år åtminstone passera 2003 års notering på 32 mål och i bästa fall också 37 mål från 2011. Där någonstans tycker jag ”skamgränsen” går ändå.

Men vad säger det här om svensk hockey då? Ptja, egentligen inte så mycket. Inte så mycket mer än att de svenska storstjärnorna prickade formen fel (förutom Nicklas Bäckström och Marcus Johansson i den mån han räknas som stjärna) och att de inte kunde leda sina lag längre i slutspelet. Eller ens till slutspel.

Nästa år räknar jag med att de är uppe och nosar på de där 40-50 målen igen.