Det oundvikliga hände tillslut. Kari Eloranta fick kicken från KRIF.
Det var väl egentligen inte en fråga om det skulle ske utan snarast när det skulle hända och svaret på den frågan blev alltså efter 1-3 hemma mot Kristianstad.
En match där KRIF ändå spelade riktigt bra i första perioden och mötte en riktigt vass motståndare som visade sig bli övermäktig.
Just den motståndare som KRIF själva vill vara. Som klubben allt sedan avancemanget till Hockeyettan vant sig vid att vara.
För det är så att nu testas lilla Kalling/Ronneby för första gången. Det är nu det kommer att visa sig vad det egentligen är för krut i klubben med de så glada supportrarna.
För ska man vara krass har tillvaron i Hockeyettan varit en dans på rosor allt sedan inträdet inför säsongen 11/12.
Klubben kom in utan förväntningar, gjorde succé och har på bara några år förvandlats till ett av de starkare lagen i serien. Allt medan puckarna studsat med, fansen har varit lyckliga, media har gullat med gänget och allt har kort och gott varit frid och fröjd. För det mesta.
KRIF har varit en rosenskimrande framgångshistoria som nu fått ett bryskt uppvaknande.
I år finns höga förväntningar på KRIF och Mikael Johanssons lagbygge som skulle vara något för toppen har istället varit en kraschlandning.
Anledningarna till avskeden må variera, men att fem importspelare (Raphaël Joly, Nikita Kolesnikovs, T.J. Syner, Barry Almeida och Mike Switzer) och en tränare (Eloranta) försvunnit från klubben efter bara tio omgångar är svart läsning. Riktigt svart läsning.
Det är ett misslyckande lika stort som den katastrofala niondeplatsen i tabellen.
Därför är det så klart extra intressant att se hur klubben tar sig an denna motgång där spel i Allettan ter sig alltmer orealistiskt. Hur supportrarna hanterar att laget inte sitter i förarsätet utan ligger och krampar i fosterställning med inlånade killar som jobbar mer för sig själva än för laget.
Johanssons lagbygge må vara en flopp, ett korthus av felrekryteringar, men den gode sportchefen tycks i alla fall fast besluten att ställa saker och ting tillrätta.
Att sparka ut misslyckade Eloranta och ge sig ut på jakt efter fjolårets succécoach Per Ljusteräng, som egentligen skulle satsa på familjelivet på västkusten den här säsongen, trots att ekonomin är ett stort frågetecken tyder på stor handlingskraft.
Det är garanterat precis vad KRIF behöver i det här läget.
Om den allmänna bilden av glada, frejdiga lyckade KRIF kommer bestå efter den här säsongen, det blir en fråga för framtiden.