Publiksnittet gick alltså inte upp i grundserien för många av lagen trots att serien spetsades till och faktum är att inte heller Allettan blev någon direkt publiksuccé vid en jämförelse.

Torsdagens inlägg om den uteblivna publikökningen i grundserien läser ni här.

Tanken att de bästa lagen ska möta varandra oavsett plats i riket och att det ska skapa tuffare matcher och större intresse är god. På sikt kan det säkert också fungera om de allra, allra bästa spelar på det viset, men tittar man lite hastigt på siffrorna från den norra Allettan utan att göra någon vetenskaplig studie av det hela kan snabbt konstateras att det inte kom särskilt mycket mer folk och tittade på exempelvis Huddinge och Visby bara för att de bästa lagen från Norrland kom på besök än vad det gör i vanliga fall när det vankas motstånd från östserien.

Då är de lagen bara exempel (de minskade sina snitt jämfört med Allettan Mellan säsongen innan). Det är en bild som känns ganska genomgående.

Och det är ett gigantiskt problem.

För om lagen investerar betydligt mer i långa resor och kostnader för förlorad arbetsförtjänst för att kunna delta i en serie med tuffare matcher mot bättre motstånd och det inte betalar tillbaka i form av ett större intresse. Då leder det snabbt till en väldigt negativ ekonomisk spiral.

Bra lag vill naturligtvis spela i en så bra serie som möjligt för att komma välrustade till det som komma skall (vårens kvalspel), men kostar det betydligt mer än det smakar kan den lätta vägen mot svagare motstånd på hemmaplan som dessutom lockar lika mycket publik plötsligt vara lockande.

Kanske var tanken om att matcher mot tuffare motstånd skulle generera större intresse lite naiv. Jag vet att flera klubbar i västserien (som ju ska spela Alletta mot norr nästa säsong enligt upplägget) är väldigt avigt inställda till idén. Där har förbundet och Hockeyettan ett stort utvärderingsarbete att göra tillsammans.

Märk väl, tillsammans. Det är ett måste.

Resonemanget om ”kostar mer än det smakar” kan tyvärr appliceras även på grundserierna.

Många av de lite mindre föreningarna som inte har ambitionen att just nu klättra till allsvenskan märkte säkerligen av vissa konsekvenser av spetsningen redan i år.

Det är inte matcherna mot det ”tuffaste motståndet” som appellerar till publiken utan snarare fighterna med de lokala antagonisterna.

Jag hade ett väldigt intressant meningsutbyte i frågan med en sportchef från en förening i Hockeyettan.

– Jag har intrycket av att klubbarna tycker att de långa resorna suger duktigt, konstaterade han.

– Det blir ett problem med exempelvis förlorad arbetsförtjänst. Det blir för långa resor i och med att det inte ger någon positiv effekt tillbaka. Jag tror att vi måste tänka till inför framtiden, vad fan gör vi?

Han har naturligtvis rätt på många punkter. Om långväga gäster (som naturligtvis också innebär långa bortaresor) inte ger något positivt utslag i den egna hallen är det klart att det blir småsurt.

Jag är ett fan av att de bästa lagen ska möta varandra i tuffa matcher och tror att det på sikt också leder till ett ökat intresse (se hockeyallsvenskan som ett gott exempel), men till nästa serieupplägg (för ja, det måste komma ett nytt snart) finns det mycket att analysera och vrida och vända på.

Just nu kostar deltagande i Hockeyettan betydligt mer än det smakar för alldeles för många lag och jag tror bestämt att man måste se mer till de derbyrivaliteter som finns i kommande upplägg.