Västervik har kastat in mer pengar i spelarbudgeten, ändå lämnar lagets egna produkter skutan. Klubben står förmodligen inför större utmaningar än man själva förstår.

Efter vinterns stora och aningen oväntade framgångar är det uppenbart att Västervik vill ta ytterligare ett steg kommande säsong. För att göra det har sportgruppen enligt uppgift fått en större pung med pengar att röra sig med när det kommer till att forma laget. Så vitt jag förstår rör det sig om ganska ansenliga summor.

Det låter väl bra. Större spelarbudget är lika med mer pengar att värva riktigt bra spelare för. Så tänker de flesta. Uppenbarligen gör man det i Västerviks sportgrupp också.

Men riktigt så enkelt är det förstås inte.

För när det kommer in mer pengar i leken vill de som är med på tåget sedan tidigare och som varit med om att dra framgångssagan framåt naturligtvis också ha sin bit av kakan. Något annat vore märkligt.

Och där har Västervik misslyckats kapitalt med sina egna spelare.

Talangfulle Jacob Tenemyr talade om att han kände sig ”tagen för given” och flyttade därför vidare till nykomlingen Tyringe. I helgen gjorde likaledes egne produkten Fredrik Asplund klart med Kristianstad och deklarerade att han fick ett alldeles för dåligt bud av Västervik.

Jag förstår att han har höga anspråk. När klubbens sportsliga ledning är ute och jagar skarpa målskyttar på Hockeyettan-nivå som exempelvis Henrik Thegel (en spelare man uppenbarligen intresserat sig för) gör man det knappast med kaffepengar.

Varför ska då Fredrik Asplund som två säsonger i rad tagit på sig rollen som viktig målskytt nöja sig med just kaffekassan?

Det kunde han inte finna sig i och därför lämnade han för Kristianstad. Västervik hoppades på att det faktum att det rörde sig om en egen produkt skulle innebära att han stannade för mindre. Det får man väl i alla fall anta.

Det går naturligtvis inte att säga att den ene har fel och den andre rätt när två parter inte kan enas i en affärsuppgörelse och väljer att gå åt varsitt håll. Men Västervik får ett problem här.

Att i situationen som en klubb utan särskilt många egna produkter över huvud taget tappa två riktigt vassa killar för att de känner sig ”tagna för givna” och får sämre bud än spelare utifrån alternativt sämre bud än vad de känner är rimligt är inte alls bra och den här typen av politik riskerar samtidigt att skapa obalans i laget.

För ta två killar som Emil Georgsson och Joakim Englund som exempel. Det är två tungt vägande kulturbärare i Västerviks omklädningsrum, men båda har mer eller mindre deklarerat att de inte kan tänka sig att spela någon annanstans än i just Västervik. Mot den bakgrunden vore det ju snudd på vansinne av Tomas Lind att lägga upp de mest lukrativa kontrakten vid förhandlingarna med herrarna. Han får dem ändå så att säga.

Men vad händer i vinter när sådana killar tjänar betydligt mindre än andra som värvats in men ändå är de som förväntas dra laget?

Det behöver inte betyda någonting alls, men det kan också rubba stämningen i ett tidigare framgångsrikt lag.

En liten pikant detalj i sammanhanget är att just Georgsson och lagets målvakt Ludvig Engsund efter nyheten om Fredrik Asplunds avsked inför öppen ridå på Twitter gick i polemik kring flytten. Med mer eller mindre lösryckta resonemang om ifall det var rätt eller fel, hur mycket pengar som egentligen låg i potten och hur mycket lögn som finns i påståendena diskuterade de. Det vore väl synd att påstå att de var eniga i frågan.

Så well, Västervik har med sin nya påse pengar en delikat balansgång att gå för att få ut så mycket hockey som möjligt per krona, men samtidigt undvika att skapa konflikter för att de interna ekonomiska skillnaderna blir allt för påfallande.

Hittills har man lyckats supa bort två av sina ytterst få egna produkter genom att inte vara tillräckligt lyhörda inför dem, eller kort och gott för att man inte värderade dem tillräckligt högt.

Om det landar i något bra eller dåligt får framtiden utvisa.

* * *

När Asplund och ett koppel andra skickliga lirare deklarerades som klara för Kristianstad passade Skåne-klubben dessutom på att deklarera att truppen är klar.

Det innebär att man går skilda vägar med ett koppel av riktigt duktiga spelare.

Olle Liss och Seth Wikskal borde till exempel vara hårdvaluta bland Hockeyettan-klubbarna.

* * *

Vad håller Borlänge och och Hudiksvall på med egentligen?

Jag tror bestämt att man skulle kunna använda den här gamla enerverande Hasse Alfredsson-visan för att illustrera vad det är som pågår.

För spelarna tycks ju mest byta plats med varandra i de båda klubbarna den här silly season.

Alexander Wadlund och Linus Persson lämnar Borlänge för Hudiksvall.
Jonas Halvarsson och Stefan Högberg lämnar Hudiksvall för Borlänge.

Ärligt talat tror jag ingen av klubbarna blir särskilt mycket bättre av de där bytena.