I vanlig ordning bygger KRIF ett riktigt starkt lag inför sitt deltagande Hockeyettan Södra. Men är det verkligen rimligt att satsa så hårt när det stora målet egentligen är helt orimligt?

Det stora målet? Att ta sig till allsvenskan så klart. För där har KRIF, som de flesta nog innerst inne förstår, inte särskilt mycket att hämta.

Och det grundar jag naturligtvis inte på några sportsliga argument.

Tvärtom. KRIF bygger i år igen ett lag som på alla sätt och vis bör kunna vara med och fightas i den absoluta toppen av Hockeyettan.

Flera av (Snygg-)Mikael Johanssons värvningar imponerar. Inte minst Jimmie Jansson som presenterades som klar under förmiddagen. Ynglingen är ett potent offensivt vapen som visade sin klass i Västerviks kvallag under vintern och som kommer bli en enorm tillgång i den tuffa söderserien.

Tränaren Tony Zabel har lockats från Stockholm för att göra om göra rätt efter fjolårets storartade fadäs i Blekinge-land och förutom Jansson får han basa över namnkunniga förvärv som Dennis Nordström, Wictor Wahlqvist och Philip Martinsson lika väl som en ny transatlant-chansning i Matt Johnson.

Rutinerade och på Hockeyettan-nivå synnerligen beprövade killar som Stefan Söder, Sebastian Magnusson och Ricrad Blidstrand stannar och i William Garpenlöv, Nils Lagerlöf och Amil Krupic har man fyllt på med unga backar som borde få ens de mest pessimistiska Kockum-lallare att känna framtidstro.

KRIF bygger ett imponerande lag i år igen, men till vilken nytta?

Jag tänker inte vara den som säger att KRIF öser in mycket mer pengar än någon annan, för det har jag ingen aning om och det spelar egentligen ingen som helst roll i sammanhanget. Men vi kan i alla fall konstatera att det är ingen budgettrupp som kommer husera under några av Hockeyettans bästa förutsättningar kommande säsong.

Och frågeställningen blir ofrånkomligen, är det värt det?

Ekonomin, som väl aldrig har varit särskilt bra, sägs ju ha varit så stukad efter den misslyckade fjolårssäsongen att styrelsemedlemmarna fick ta lån på ganska ansenliga summor för att reda upp situationen (läs mer hos Det där skarpa svärdet).

Konstigt vore väl annat med tanke på den misslyckade tränarrekryteringen, hur många transatlanter som ramlade in och ut ur laget och hur dåligt laget presterade trots en på papperet namnkunnig och intressant trupp.

Men det sätter också fokus på att KRIF lever på marginalen. Att man satsar så mycket det går inom de ramar man tror sig ha och sen håller tummarna för att det ska hålla.

Jag hade kunnat förstå den hållningen lite bättre om man hade varit, säg KHK, och en framtid på större arenor kändes rimlig. Men nu är det ju inte riktigt så.

KRIFs potential sett till upptagningsområdet, sin storlek och de finansiella musklerna inbjuder inte till så mycket mer än att vara ett lag för Hockeyettan och skulle man sportsligt lyckas ta sig till allsvenskan något år (vilket i sig inte alls är en omöjlighet) har man ju satt sig i en ganska trist sits med stora satsningar i och med att den ädlare serien inom kort kommer kräva en miljon i eget kapital för att ens låta ett gäng vara med och spela.

Hur ska lilla KRIF med sitt Hockeyettan-leverne kunna hosta fram en miljon i eget kapital när man inte ens klarar av en sportslig missräkning en säsong utan att backa betänkligt?

Jag är övertygad om att klubben skulle kunna ha en lite mer defensiv hållning i sitt lagbygge och spara några kronor extra men ändå ställa ett manskap med potential för toppen av ettan på isen och samtidigt inte hamna i en så klämd situation som man nu tycks ha gjort.

Laget satsar imponerande, men är det verkligen till någon nytta om det innebär att man ändå inte skapar sig förutsättningarna att spela högre upp om man skulle fixa det rent sportsligt?