Helt ärligt, hur står det till med ishockeyintresset i Stockholm egentligen? Och hur viktig är egentligen huvudstaden för spelarutvecklingen i Sverige?

Innan ni surnar till och känner er trampade på tårna här. Jag försöker på intet sätt hävda att det prompt ligger till på ett speciellt sätt. Men någonstans är det ändå viktigt att reflektera och inte bara godta ständigt upprepade mantran som sanningar.

Hur många gånger har ni inte hört resonemang om att ishockeyn i Stockholm är livsviktig för talangutveckling och att huvudstaden är en riktig hockeystad?

Ofta är det väldigt prominenta herrar från ishockeyförbund och andra viktiga positioner som gång efter annan hävdar att i Stockholm där är ishockeyn stor och viktig.

Men är det verkligen sant?

Jag tycker mig mer och mer se att vår vackra huvudstad inte alls bryr sig om ishockey i så stor utsträckning som det påstås.

För kom igen. Den enda föreningen i Stockholm som har någorlunda drag omkring sig är Djurgården. Och en klubb ensam kan inte dra ett helt tåg i en så pass stor stad.

Snarare visar publiksiffrorna för klubbarna bakom Djurgården på ett smärtsamt ointresse.

AIK och Hammarby. Två gigantiska varumärken som drar enorma åskådarmassor till sina fotbollsmatcher har förtvivlat svårt att få ens de närmast sörjande till sina hockeymatcher.

AIK borde kunna fylla Hovet i allsvenskan bara genom att vara AIK och Hammarby borde trots att det är Hockeyettan som gäller kunna ha i alla fall ett par tusen på sina läktare bara genom att vara Hammarby.

Om det hade funnits ett intresse vill säga.

Men istället gapar Hovets respektingivande gryta nästan lika tom när Gnaget spelar som den gjorde när Bajen var i allsvenskan, innan klubben gick i konkurs.

Svenska Ishockeyförbundets totalt misslyckade Globen-VM talar väl också sitt tydliga språk.

Visst var det ett organisatoriskt och marknadsföringsmässigt dunderfiasko som förpackades på helt fel sätt, men om Stockholm nu var en så hockeytokig stad borde den väl ur sitt miljonunderlag oavsett biljettpris ha kunnat skaka fram 13 000 personer som hade en vilja att se varje match?

Så blev det som bekant inte. Stockholm brydde sig snarare pinsamt lite om ishockey och om VM.

Och så har vi då den så kallade tunnelbaneserien. Stockholmsserien, eller kort och gott Hockeyettan Östra.

Det är klart att det pågår oerhört viktigt ungdomsarbete ute i föreningarna och att de ur den aspekten är oerhört viktiga, men Hockeyettan-klubbarna och deras a-lag har inte mycket till intresse att ståta med.

Att det bara kommer några ynka hundra, i allra bästa fall, på matcherna beror naturligtvis till viss (för att inte säga ganska stor) del på att klubbarna själva gör ett ganska uselt jobb med att hajpa och sälja sin produkt. I många fall har de närmare till att gnälla över att publiken inte kommer än att verkligen jobba med att skapa något lockande som gör att den vill komma.

Men återigen, hade intresset varit så blomstrande hade väl ändå fler tyckt att det var värt att klämma in sig i svinkalla, fallfärdiga ruckel till ishallar för att se division ett-ishockey?

Däremot köper jag helt och hållet snacket om att Stockholm som landets största stad och med sin (trots allt) digra hockeyhistoria är en oerhört viktig bas för rekrytering och utbildning av unga spelare.

Men med det som sagts om draget här ovan, är det särskilt konstigt att fler och fler spelare lämnar i tidig ålder för att fostras någon annanstans och är det egentligen ett problem?

Landet kryllar av skickliga Stockholmskillar som har putsats till och förädlats någon annanstans. I andra föreningar med andra förutsättningar. Jag ser inget problem med att spelare efter ungdomsåren lämnar tidigt och får sin skolning i andra föreningar där hockeyn uppenbarligen kokar betydligt mer.

Så viktigt är det inte att toppishockeyn spelas i Stockholm om intresset ändå inte är större än vad det kan tyckas vara.

Mot den här bakgrunden.

Är det överilat att påstå att Stockholms betydelse som hockeystad är gravt överskattad?