Idag marscherade spelare och representanter från Kiruna IF för andra säsongen i rad i Prideparaden i Stockholm.

Egentligen är det ganska självklart. Alla människor är lika mycket värda oavsett ursprung, kynne eller sexuell läggning. Ändå har Kiruna IF stött på patrull och visst motstånd sedan de stämde i bäcken och verkligen började arbeta för att sätta hbtq-frågor på kartan även inom ishockeyn.

Stolta KIFare.

Idag ringlade det närmare tre timmar långa Pridetåget genom en soldränkt och bedårande vacker huvudstad och visst fanns idrotten representerad bland läderbögar, politiska partiledare och ystert festande människor av alla möjliga slag och med alla möjliga läggningar. Men knappast i sådan utsträckning som man hade kunnat önska sig.

Spelarna och representanterna från Kiruna gjorde i jämförelse med många av de andra – överdådiga – ekipagen med mullrande discomusik en ganska anonym figur där de avslappnat iklädda sina nya (svinsnygga) matchdräkter strosade fram under vajande regnbågsflaggor. Men poängen är naturligtvis inte att de ska ta någon som helst plats (det här är andra människors riktigt stora fest). Poängen är att de över huvud taget är där. Att de markerar att alla räknas. Att alla är precis lika mycket värda även inom machosporten ishockeyn. Även i en übermachobygd som Kiruna.

Det har skrivits förr och det tål att skrivas igen. Kirunas arbete och Kirunas närvaro är nödvändig.

Kanske mer än någonsin tidigare i år.

Kiruna stod upp för allas lika värde.

Den senaste månaden har hockeykillar och hockeysupportrar gemensamt gjort sitt bästa för att i kränkthetens namn solka ner sportens och dess följares rykte medelst det ena plumpa klavertrampet efter det andra. Jag tänker naturligtvis på den bitvis helt absurda ilskan över en vanlig sångerskans uttalanden. Jag tänker naturligtvis på den upprörda mobb som gjorde det till sin uppgift näthata Zara Larsson.

Jag tänker naturligtvis på den äckliga inskränkthet som ishockeyn och dess supportrar visat upp i sociala medier.

Nu har hon och Pridefestivalen per definition inga band gemensamt. Men poängen är densamma. Alla har rätt till sin åsikter, till att uttrycka sig, till sin sexuella läggning, till sitt alldeles egna sätt att vara och ska kunna uttrycka detta utan att förtryckas. Det måste idrotten stå upp för.

”Hockeykillar håller ihop” har patetiska glin trumpetat ut.

Just det. Riktiga hockeykillar går i Prideparaden.

Kiruna IF stod upp för allas lika värde idag.