De tio bästa lagen har ni redan fått. Idag ger jag er de tio mest svårdbedömda. Tio riktiga frågetecken som har ett och annat att bevisa innan de kan räknas in som utmanare.

Förra veckan gav jag er listan över Hockeyettans tio bästa lag. Idag är det dags för dess uppföljare.

Klubbarna som ser riktigt starka ut gick ganska enkelt att sortera ut, men bakom dem finns en lång rad frågetecken. Klubbar som byggt om, som tappat viktiga kuggar, som slagit in på nya vägar med nya filosofier eller som helt enkelt står inför helt nya utmaningar. Kort och gott klubbar som har en del frågor att få besvarade innan de kan sälla sig till toppen (eller botten).

Är det negativt att komma med på frågetecken-listan? Absolut inte. Här snackar vi på intet sätt om dåliga lag eller misslyckade lagbyggen (inte än i alla fall) utan om klubbar som är riktigt svårbedömda och som står och väger i det ingenmansland som finns mellan succé och fiasko. Klubbar som lika gärna kan bli framgångssagor som störta mot botten med obehagligt hög hastighet.

Kort och gott, Hockeyettans tio största frågetecken.

1. Huddinge
Tillbaka till ruta ett. Den treårsplan som slogs fast och som med en lite tuffare satsning skulle leda till allsvenskan misslyckades. Huddinge gjorde bra säsonger, men var i slutändan aldrig riktigt nära att faktiskt fixa att ta steget till en ädlare serie. Nu blir det reträtt. Föreningen skär ganska betänkligt i sina kostnader och letar sig tillbaka mot vägen där man jobbar med närproducerat. Den som en gång i tiden gjorde att uttrycket Talangfabriken myntades.

Den mindre spelarbudgeten och återhållna satsningen höjer naturligtvis ett och annat frågetecken inför kommande säsong. Profilspelare har lämnat och nyförvärv har gjorts från bottenlaget Vallentuna. Huddinge ser betydligt svagare ut än så länge, men samtidigt vet vi alla att Huddinge är just Huddinge och Huddinge är av någon outgrundlig anledning alltid bra. Hockeyettan Östra håller andan, men fruktar nog i det tysta trots allt att Huddinge ska fortsätta vara ett notoriskt topplag trots nedskärningar. Värvningen av lysande målvakten Tim Sandberg sänder positiva signaler.

2. Väsby
Vilda Väsby står som bekant inför en ordentlig utmaning till kommande säsong. Jag har skrivit om överflödets förbannelse tidigare. Klubben har helt enkelt för många spelare av ungefär samma klass som ska konkurrera om alldeles för få platser. Det kan bli problem. Framförallt för att man byggt sitt lag utan någon synlig röd tråd utan snarare efter devisen att det är svårt att stå emot när syltburk på syltburk på syltburk öppnas framför ögonen på en. Väsby har helt enkelt roffat åt sig för att man kan snarare än för att man behövt och det är just det som lett till detta överflöd. Tränarna får en delikat utmaning att få ordning på det här, det kan naturligtvis bli briljant, men i min bok är Väsby ett betydligt större frågetecken än vad man är en given topputmanare.

3. Kiruna
Fjolårssäsongen var en dunderflopp. Först missade Kiruna Allettan. Sedan lyckades man dessutom med bedriften att missa att ta sig till playoff via vårserien. Nu stundar en generationsväxling och helt ärligt har jag känslan av att ännu en mellansäsong väntar för gruvgänget. Låt gå för att supermålskytten Oskar Fredriksson valde att stanna kvar, det är trots allt väldigt många unga spelare som måste ta rejäla kliv framåt väldigt snabbt för att det ska bli någon ordning på Kiruna. Värvningar av suspekta backar från södern lovar heller inte särskilt gott, men å andra sidan är gruvan kanske precis rätt ställe för att verkligen studsa tillbaka på rätt väg med karriären. KIF ser mer än lovligt tunna ut, men i ungdomarna finns så pass mycket potential att det vore vådligt att döma ut laget, i alla fall helt och hållet.

4. Nybro
Efter några år på dekis utanför Allettan strävar vikingarna mot att ta sig tillbaka upp i den riktiga toppen och man vill uppenbarligen göra det på ett helt annat sätt än när det begav sig senast. Då var det Torgny Bendelin vid rodret och en hockey som gick ut mer på att släppa in minimalt med mål än att göra många framåt. Framgångsrikt, men kanske inte så sexigt. När Nybro nu bygger vidare mot toppen gör man det med idel chansningar. Att satsa kulor på en tilltänkt etta i kassen (Oskar Sehlstedt) är så klart rätt tänkt, men framåt (för det är framtungt Nybro byggt sitt lag) sätter man sitt hopp till en bunt chansningar. Man hade stor framgång med just det konceptet när man knöt till sig Henrik Sirbäck ifjol (och att han stannar är väldigt positivt). Man måste vara minst lika lyckosamma med Niklas Svensson, Nicklas Strid och Markus Palmberg i år om det ska bli kul för Nybro. Faller det väl ut kan det bli sylvasst.

5. Mariestad
Ut: Andreas Ollikainen, Jonas Pontusson, Erik Olsson och Tony Söderman.
In: Douglas Lögdal, Philip Larsson och idel oprövat ungt.
På papperet har Mariestad försvagats ganska betänkligt inför kommande säsong, men det är inte alltid papperet berättar sanningen. Nu får istället nya stjärnor chansen att kliva fram i prominenta roller och Mariestad är platsen där mediokra trupper kommit ihop som LAG med versaler och visat sig synnerligen potenta förr. Tänk avancemangstruppen till allsvenskan 07/08, minns Staffan Lundhs succélag från säsongen 13/14. Det ser tunt och försvagat ut, men Bois har överbevisat experter, tvivlare och kanske rent av sig själva förr.

6. Vimmerby
Man vill nog inte gärna tala om fjolåret där spelare lämnade för allsvenskan, där spelare lämnade för krogen och där allt som kunde gå fel gick käpprätt åt helvete. Nu bygger Vimmerby nytt. Man har skeppat sina problem vidare och hoppas att ett nybygge med offensiv slagsida ska vara rätt väg att gå. Jag vet inte alls vad jag ska tro, tycka eller tänka. Å ena sidan ser jag ett lagbygge med en hel del intressanta spelare och karaktärer. Å andra sidan ser jag ett bygge utan tydlig röd tråd. Vimmerby är faktiskt det lag av de tilltänkta topputmanarna i söderserien som ser ut mest som resultatet av en blöt natts surfning på elitprospect. Även om jag naturligtvis vet att så inte är fallet. Det kan slå väl ut, det kan bli ett nytt brakfiasko. Jag tror inte att det finns något mellanting.

7. Skövde
Skaraborgarna har sagt förr att de skulle satsa ungt och eget. Det har hänt förr att det sedan slutat i ett halvdant lag hopvärvat med etablerade Hockeyettan-spelare som gjort allt annat än blivit bättre i den röda tröjan. Men i år ser det faktiskt ut som att det unga och det hemvävda kommer att få större utrymme. Klubben har varit återhållsam på marknaden och hämtat upp flera unga killar från de egna leden. Förhoppningsvis får dessa chansen att skina, nygamle tränaren Anders Spaak är ju känd för att kunna få lag att komma samman och spelare att höja sig. Han är inspiratören som Skövde förmodligen behöver. Sedan kommer man naturligtvis inte ifrån att det är upp till en liten skara rutinerade herrar (hej Erik Rosén, hej Adam Rundqvist, hej Mikael Persson Riis) att verkligen bära det här laget. Gör de inte det blir det en svag säsong, leder de med gott exempel kan det rent av bli Skövdes bästa säsong på länge.

8. Tyringe
Skåne-klubben är den i särklass bästa nykomlingen underifrån (Södertälje räknas inte i det här sammanhanget) som kommer till spel i Hockeyettan kommande säsong, men hur kommer Tyringe stå sig i den tuffa söderserien? Det är en väldigt adekvat frågeställning. Laget gjorde ett riktigt bra kval, men att slå ut ett uselt Olofström och spela jämnt med ett knäsvagt Mörrum är något helt annat än att matcha dag ut och dag in mot storheter som KRIF, Troja, Västervik och Kristianstad. Tyringe har tagit med sig stora delar av sin avancemangstrupp upp och värvningarna kan som helhet knappast beskrivas som särskilt rutinerade. Det kanske visar sig att Tyringe-truppen funkar utmärkt i ettan, men min känsla är att många måste ta ganska stora kliv och det omgående om det ska bli en framgångsrik säsong. Å andra sidan ser bottenlagen riktigt svaga ut i söderserien i år. Det kan ge nykomlingen slagläge.

9. Enköping
I Enköping sparar man inte på superlativerna utan pratar uppenbarligen gärna om att man har sitt bästa lag på bra länge. Nå väl allt är väl relativt. I jämförelse med de senaste säsongernas grågäng står man sig så klart starkt, men lagen som för inte särskilt många år sedan prenumererade på platser i playoff och kval mäter man sig knappast med. Nå väl, namnstarka värvningar som Fredrik Abrahamsson, Magnus Svanberg och inte minst Linus Boström förpliktigar naturligtvis. Enköping har skaffat sig förutsättningarna att i alla fall kunna vara med och mäta sig i den tuffare västserien man nu ska spela i. Men hur håller egentligen laget som helhet? Rent av en Allettan-kandidat? Väldigt, väldigt svårsiat.

10. Åker/Strängnäs
Framåt kommer Åker/Strängnäs att i vanlig ordning vara en attraktion för Hockeyettan-publiken. Som om det inte räcker med att Tony Lagerström, Alexander Lagerström och Daniel Despotovic (för att nämna några) stannat kvar förstärker man med erkänt poängstarka karaktärer som Björn Jonasson och Marcus Waldehagen. Detta i den dokumenterat försvarssvaga östserien. Det kommer förstås bli väldigt kul att titta på. Men, även det i vanlig ordning, bakåt ser det betydligt svagare ut. Både på back- och målvaktssidan. Värvningen av Fredrik Sonntag lovar gott, men räcker den? Är Åker/Strängnäs en sylvass utmanare om platser i Allettan? Ja, jag tror det. Men försvarssvagheterna gör att jag inte kan vara helt säker.