Fansen älskar sitt lag och har slutit upp kring en sargad sportklubb och spelarna bjuder tillbaka med allt vad de har att ge. Det är en fröjd att följa Södertälje i Hockeyettan.

Inget ont som inte för något gott med sig.

Det är en klyscha som är rätt larvig. Jag gillar inte klyschor, men i det här fallet kan jag inte göra något annat än att damma av den. Den är så fruktansvärt talande.

Det är söndag förmiddag. Jag sitter på ett sunkigt Best Western-hotell i Ljungby och försöker sammanfatta vad som varit en monumental publikhelg i Hockeyettan.

Troja/Ljungby invigde sin nya fina arena med en bra bit över 3000 fans på läktarna. Det var en riktigt fin fest att få vara på plats och ta del av, men på något sätt känns det som ett efterskalv till vad som inträffade på fredagskvällen.

Jag klickar igenom hasthtaggen #hockyettanfans på Twitter och får gåshud när jag ser vad Södertäljes hårdhudade fans ställde till med när de invaderade Gotland och stöttade sitt lag till seger mot Visby.

Är det något Södertäljes supportrar, trots sju sorger och elva bedrövelser de senaste åren med förra säsongens totala superepiska tokfiasko som grädde på moset, gjort så är det att ställa upp på sitt lag.

Riktigt inbitna supportrar är som kaptenen på ett skepp. De lämnar inte sin post trots att det är uppenbart att det kommer leda raka vägen ner i fördärvet. När Södertäljes supportrar framhåller att de aldrig, aldrig någonsin kommer överge sitt lag tror jag på varenda stavelse. Med dårars envishet har de stått kvar trots felrekryteringar, misslyckade satsningar och allmänt risiga resultat.

Det är inte mer än rätt att de äntligen får uppleva lite glädje.

Det är inte mer än rätt att de äntligen får uppleva Hockeyettan.

För handen på hjärtat. Så som Södertälje skötts och presterat måste det ha varit mer lidande än glädje att ha ett hjärta som klappar för klubben. Men nu är det som att allting vänt.

Jag blir genuint glad av att se den glädje och den pepp som spirar runt klubben. När en storklubb svarar för fiasko och rasar ner i en division som i mångas ögon är under klubbmärkets värdighet är det lätt hänt att intresset falnar. Ingen hade egentligen blivit förvånad om så blivit fallet även i Södertälje.

Men det har blivit tvärtom.

Laget spelar i en sunkig serie där man knappt har några värdiga motståndare och där matcherna av den anledningen är ganska ointressanta, men publiken har verkligen ställt sig bakom laget. Det är mangrann uppslutning, det är bortaresor, det är engagemang och det är glädje.

Viktigast av allt är emellertid spelarnas glädje. Efter år och åter år av spelartrupper där det mest varit ett jobb för spelarna att komma till SSK har kringlorna plötsligt en trupp full av spelare som älskar och känner enorm stolthet av att spela för klubben. Killar som fått ta klivet upp i karriären och verkligen är tända på uppgiften.

Att spelartruppen plötsligt bjuder tillbaka inte bara med sina sportsliga prestationer utan kanske ännu viktigare, med entusiasm och storstilad interaktion med fansen gör naturligtvis att entusiasmen ökar ytterligare.

Det är klart att fansen älskar ett lag vars spelare verkligen visar hur enormt stolta de är över att få dra på sig klubbens tröja.

Spelarna och fansen gemensamt får det att blomstra om SSK. Något som knappast varit fallet på länge.

Mot den bakgrunden var degraderingen till Hockeyettan nog trots allt det bästa som kunde hända Södertälje.

Inget ont som inte för något gott med sig.