KRIF ska hämta hem ett miljonunderskott genom att ”fler engagerar sig i föreningen” och Asplöven måste tigga ihop en miljon för att klara en kvalserie. Hockeyn mår skit.

Det viktigaste mötet i klubbens historia slutade med ryggdunkningar, glada tillrop och ytterst få konkreta svar.

Jag syftar naturligtvis på förra veckans krismöte i KRIF.

Jag har sedan dess försökt smälta och analysera det som kommunicerades och kommer inte fram till någon annan slutsats än att det inte känns särskilt lovande alls för klubben.

KRIF sitter i skiten med miljonskulder och samlade medlemmar och sponsorer för att diskutera framtiden och staka upp räddningsaktionen.

Det slutade med att det mumlades om ett banklån för att betala av skulder, att tigga lite till hos kommunen och att kanske få till nån form av ackordsuppgörelse, men inga tankar på att skära ännu mer i befintliga kostnader. Inga tankar på att dra ner på den sportsliga ambitionen, nejdå, KRIF ska fortsatt vara ett starkt lag i Hockeyettan.

Medlemmarna tycktes vara eniga och gick glatt hem och twittrade om att ”det känns så lovande att så många brinner för klubben”. Pressmeddelandet som därefter publicerades var på sin höjd intetsägande.

Det presenterades inget konkret alls utan bara klyschor om att ”engagemanget för bygdens hockeyförening är stort” och ”allt står och faller med att vi måste få flera människor engagerade i föreningens arbete”.

Nu ska medlemsengagemang naturligtvis på intet sätt förringas, det är superviktigt, men ni vet hur det brukar bli på den där typen av möten där alla vill så väl och det sprids en positiv vibe i lokalen. Det blir nästan lite sekteristiskt.

Nu ska vi knyta näven tillsammans tjofadderittan-hej.

Ni vet hur det brukar bli sen. Alla glöder i några månader, nu ska alla ta krafttag för föreningen, och sen svalnar det av mer och mer och i det långa loppet är allt tillbaka till samma position där det började.

Jag är övertygad om att det behövs betydligt mer kraftfulla åtgärder än så för att få ordning på KRIF och klubbens havererade ekonomi.

I dagens avsnitt av min podcast Mjörnbergs Trashtalk gästas jag av kubbens sportchef Mikael Johansson som (förutom gott snack om bra och usla värvningar, agenter, ledaregenskaper och massa annat spännande som ni hör på iTunes, Acast eller här) bland annat pratar om en klubb som organisatoriskt saknar ett starkt grundfundament att stå på och som missade att skörda när hockeyn i byn var som hetast.

KRIF hade en period när det verkligen glödde om föreningen, men misslyckades att kapitalisera på den.

Det är faktiskt ett faktum. KRIF står långt ifrån på sin topp just nu. Laget har precis avslutat sin resultatmässigt sämsta sportsliga säsong sedan man tog klivet upp i ettan. Nyhetens behag som fick folk att vallfärda till Soft Center Arena (då Kockumhallen) trots dess brist på bekvämligheter är över. Den kokande hajpen i Blekinge-hockeyn har svalnat. Publiken har minskat på lagets matcher (till och med White Angels är väl en skugga av sitt forna jag?).

Att i det läget tro att man dramatiskt ska kunna öka intäkterna bara genom att ”få lite mer folk att engagera sig i föreningen” låter enbart naivt. Väldigt naivt.

Jag får efter att ha smält allt som kommunicerades på olika håll efter det där mötet känslan av att man sticker strutshuvudet i sanden och tutar och kör som vanligt och hoppas att det ska funka. Vilket det troligtvis inte kommer göra.

För det är ju inte bara så att klubben måste få ordning på sin kantrande ekonomi för att kunna fortsätta leva, man måste dessutom leva upp till de licenskrav som inom kort kommer att ställas på alla klubbar i Hockeyettan. Det är väldigt mycket som ska hämtas igen på kort tid.

Alla vill naturligtvis väl och det är fint att så många tycks brinna för klubben, men frågan är om det inte hade varit mer gynnsamt att kraftigt minska ambitionsnivån, kapa alla kostnader man kan (och då menar jag inte specifikt bara spelarbudget) och sen på något sätt börja om därifrån.

* * *

Vi fortsätter på ekonomispåret när vi ändå är igång.

Idag gick Asplöven ut med håven (läs inlägg på klubbens hemsida här) och meddelar att man måste få in en miljon för att klara av de extra kostnader som spelet i den kommande kvalserien innebär. Vilket man nu tigger av sina sponsorer och sina fans.

Med all respekt för hur mycket klubben (eller ja, Per Kenttä) faktiskt åstadkommer utifrån sina väldigt små resurser kan jag ändå inte tycka annat än att det är väldigt märkligt att man i den sits man befinner sig inte tagit höjd för eventuellt kvalspel när man planerat sina finanser.

Asplöven är bara nästa exempel i raden av alldeles, alldeles för många klubbar som mår riktigt pyton. Det är rent skrämmande att så många lever så extremt på marginalen att minsta lilla sportsliga missräkning kan få ödesdigra konsekvenser för hela föreningen.

Nu ska ju allt tuffas till vad gäller licenskraven och det finns garanterat allsvenska lag som riskerar att flyttas ner. Men frågan är om det blir till det bättre.

Många av lagen underifrån som står hugade att ta över mår ju ungefär lika dåligt ekonomiskt.

* * *

Hur grisiga är egentligen Visby/Roma?

Lagets lagkapten Mikael Adamsson ger svar på den frågan och väldigt mycket mer inför lagets playoff-serie med Tranås i en intervju som ni kan läsa här.