De ledande spelarna ställs åt sidan med luddiga förklaringar, segrarna uteblir och så en vendetta mot en lokaljournalist ovanpå det. Mats Waltin har verkligen ställt till med en storm i Södertälje.

Låt oss stanna upp och reflektera över en viktig fråga.

Vad är en tränares primära arbetsbeskrivning i en förening. Är det att till varje pris driva igenom sin egen agenda, eller är det att med hjälp av sin kompetens efter bästa förmåga driva det sportsliga framåt?

Svaret på den frågan torde vara ganska glasklart, men efter Mats Waltins framfart i Södertälje den här säsongen är det en fråga som känns angelägen att reflektera över.

LT har den senaste tiden rapporterat om en eventuell spricka mellan tränaren och vissa av spelarna, en maktkamp som bubblat upp och fått konsekvenser.

Bortser vi från ett evinnerligt och smått obegripligt experimenterande med kedjeformationer och backpar fram och tillbaka har coachningen höjt fler ögonbryn än den resulterat i poäng. Fredric Weigel petades efter en incident i Oskarshamn hela vägen ner till bänknötare och plockades bort från powerplay. Anton Holm har mött samma öde under säsongen. Det är lagets förmodligen två bästa PP-spelare.

Plötsligt var lagets kanske bästa back Simon Karlsson inte önskvärd längre och skulle skeppas iväg och likaledes topp-tillhörande försvararen Marcus Bohman, som dessutom sägs ha ett SSK-hjärta utöver det vanliga, satt bänkad senast.

För att vara krass, 63-åringen gjorde ett lysande jobb med klubben när han på en säsong tog den från bakgården i Hockeyettan och tillbaka till finrummet, men allt sedan återkomsten till Hockeyallsvenskan har Södertälje framstått mer som Mats Waltins egen lilla experimentverkstad än en klubb och ett lag han verkligen rattar för att driva till vinster och framgång.

Det ser ut som att det är han som bestämmer, det är efter hans pipa det ska dansas hur falskt den än visslar.

Vilket kulminerade i att han efter onsdagens möte med Timrå talade om för synnerligen skicklige LT-journalisten Andreas Hanson att han inte kommer prata med honom mer på grund av att han bedriver uppviglarjournalistik. När han i själva verket bara gjort sitt jobb.

Vilket i sig är en sanslöst oproffsig sak att ens andas som ytterst ansvarig för en elitklubb i en av landets större idrotter, men som samtidigt sänder en tydlig signal. Det är på Waltins villkor allt ska ske. Passar det inte honom så blir det åtgärder.

Ett utspel likt det är naturligtvis rent usel pr för klubben i stort, men det väcker också frågan kring hur hierarkin ser ut bakom de stängda omklädningsrumsdörrarna. Dit journalister aldrig är välkomna.

Oavsett vad direktiven är, dansa efter pipan, annars hamnar du på bänken, eller i frysboxen, eller så pratar jag inte med dig alls. Det är lätt att tänka i de banorna efter den senaste tidens rockader och skriverier.

Är det tränarens agenda eller klubbens framgång som är det viktiga? Och om det förstnämnda tar överhanden, hur påverkar det spelarna? Det är i sammanhanget viktiga frågor.

Erfarenheten säger väl att om en tränare tappat gruppen, av vilken anledning det än må vara, då finns det ingen återvändo.

Samma sak gäller till viss del även supportrarna som nu står där med mängder av frågor, men inte får ett enda rimligt svar. Allt ovanstående hade kanske rent av kunnat accepteras om det på något sätt motiverades på ett tydligt och pedagogiskt sätt. Men så har över huvud taget inte skett, det som framträder är istället snarare bilden av ett gubbgrinigt enmansrace, vilket naturligtvis dränerar förtroendet inte bara för tränaren, utan för hela klubben.

Det är kanske det största problemet av dem alla.