Den ena nykomlingen tog med sig sin tränare från Hockeyettan, den andra från SHL. Ändå råder inga som helst tvivel om vilka som har den skickligaste ledaren.

Det talas ofta om att det är nyttigt för unga spelare som håller på att lägga grundfundamentet för sin karriär att ta ett kliv ner i divisionerna. Att lära sig hantera seniorhockey och få en förståelse för vad det handlar om, att hitta sig själva och vad som funkar.

Tar man den tanken bara en liten bit längre…borde inte det vara ett ganska rimligt resonemang även vad det gäller tränare?

Ju mer jag tänker på det vore det rent av ännu rimligare när det gäller tränare.

Bara för att man varit en skicklig världsspelare eller gått alla de där erbarmligt fåniga tränarkurserna som krävs för att få coacha i den svenska hockeyn innebär inte det att man blir en bra tränare. Långt därifrån.

Tränare är ett erfarenhetsyrke, något man bygger över lång tid och då borde det naturligtvis vara den självklaraste saken i världen att starta karriären i de lägre divisionerna och känna sig för.

Tittar vi på dagens Hockeyallsvenskan tycks det som att två exempel tydligt träder fram.

Det räcker att titta på två av nykomlingarna som båda tagit med sig sina tränare från ifjol in i serien. Modo som lämnade SHL och nu håller till i botten av serien. Västervik som kom från ettan men tronar i toppskiktet av Hockeyallsvenskan och på onsdagskvällen återigen bjöd på fin hockey i derbymötet med IK Oskarshamn.

Andreas Johansson basar över Modo.

Han inledde den unga tränarkarriären genom att hoppa rakt in som assisterande coach i SHL och har bortsett från en kort sejour med Södertälje hållit till i landets förstaliga fram till den här säsongen.

Han är medial, vältalig och rivig, men har inget vidare trackrecord som headcoach. Faktum är att han sedan han tog över Ö-viks stolthet trots goda förutsättningar lyckats med både konststycket att spela laget ur SHL och på 23 allsvenska omgångar hela vägen ner under kvalstrecket i andraligan.

Idag är Modo ett lag som inte visar upp någon som helst grundtrygghet, långa stunder tycks vara i avsaknad av grundspel och som rasar igenom gång efter annan. Det beror inte bara på att nu sparkade sportchefen Per Svartvadet värvat ”fel” spelare.

Om resultaten är en avspegling av Johanssons ledarskap är det knappast mer än bedrövligt. Han tycks fortfarande söka efter nycklarna i sitt ledarskap och tvingas göra det på den största arenan.

I den andra ringhörnan, hos Västervik, står Mattias Karlin.

Han leder sitt lag för sjätte säsongen i rad, kom dit när laget låg i division två och hade dessförinnan gjort sju säsonger som seniortränare i division ett och två med gäng som Örnsköldsvik, KB65 och Linden.

På onsdagskvällen var Västervik, precis som alla andra kvällar, ett lag som spelade fin ishockey där spelarna visste sina roller, hade ett tryggt grundspel att luta sig tillbaka på och där varje aktör på banan gjorde exakt det han visste att han skulle göra. Uppenbarligen har Mattias Karlin hittat nycklarna till hur han fungerar bäst som ledare och hur man får ett lag att fungera. Det är ingenting som kommit till honom över en natt.

För att ta ytterligare ett exempel. Ifjol var det Tingsryd som var succélaget och som var det lag som mest framgångsrikt underkastade sig en tränares helgjutna filosofi. Då var det Magnus Sundquist som imponerade. En herre som började i den danska andraligan och sedan metodiskt under åtta år samlade på sig intryck och kunskap i Danmark och Norge innan han återvände till svensk hockey med en genomtänkt tränarfilosofi som han sedan tillämpade och fick sitt lag att köpa.

Det är knappast någon slump.

Jag vill inte påstå att Andreas Johansson är en dålig tränare, men sett ur ett utifrånperspektiv tycks det som en förklaring så god som någon till att Karlin leder sitt lag på ett lugnare och betydligt mer framgångsrikt sätt.

Nu är saker och ting naturligtvis inte så enkla att börjar man från botten då blir det per definition bra, men jag tror att det kan vara så att Karlin och Sundquist är bättre och mer framgångsrika tränare än Andreas Johansson för att de har byggt från grunden och sakta men säkert lärt sig och hittat fram till vad som verkligen funkar istället för att i utsatta miljöer ha varit pressade att leverera resultat direkt. Att lägga år till år i lägre serier istället för att flashigt påbörja tränarkarriären direkt på den största arenan torde vara en mer lyckad formel.

Det låter trist, men ser man till hur lagen presterar är det helt uppenbart vilka som har en ledarskapsformel som fungerar och vem som inte har det. Till stora delar påverkar det hur lagen ligger till i tabellen.

Med det sagt, är det någon som vågar leka med tanken på vad som skulle ha hänt om Modo och Västervik bytt coach inför säsongen?

* * *

Fredrik Jensen lämnar posten som vd i Vita Hästen, det är väl dagens kanske största nyhet. Vi pratade en del om det där när han var gäst i min podcast. Vad som händer efter att sejouren i klubben är över, vad han kan tänkas pyssla med efteråt och hur länge han skulle hänga i.

Riktigt intressant snack (precis som hela podden) om ni frågar mig och har ni inte hört den så gör ni det här (eller via iTunes, Acast, ja ni vet).

* * *

Ikväll spelar KRIF en oerhört avgörande match borta mot Hanhals. Seger och laget har fortfarande möjligheten att snuva Tranås på den sista biljetten till Allettan, förlust och det blir nog allmänt mörker.

Jag bytte några ord med sportchefen Mikael Johansson som är full av tillförsikt inför situationen och dessutom deklarerade att han kommer att värva. KRIF jagar inte bara en plats i Allettan, de jagar en forward också.

Mer här: http://www.mjornberg.se/2016/12/01/de-jagar-en-plats-i-allettan-och-en-forward/