Foto: Bildbyrån

När Västerås kliver in i den västra Hockeyettan säsongen som kommer gör man det i ett gytter av rivaliserande klubbar som definitivt kan kallas för derbykonkurrenter. Men man gör det också i ett gytter av klubbar som gjort det till en vardaglig sak att byta spelare med varandra.

För Lindlöven, Arboga, Kumla, Surahammar och Köping är naturligtvis i mer eller mindre grad att betrakta som tydliga rivaler. De slåss om att vara bäst på den lokala kartan, men tycks samtidigt ha ganska svårt att nå längre än till halvhyfsad Hockeyettan-klass.

Visst har Kumla tagit sig till Allettan (bara för att inte räcka till) några år på raken och Lindlöven har tagit tydliga kliv framåt samtidigt som Surahammar tvingats fightas i botten, men ser man till helheten är det inte särskilt mycket som skiljer de här gängen åt. Ena säsongen är det ena laget lite bättre, nästa är det något annat. De är ganska jämnbra, eller jämndåliga, beroende på hur man väljer att se det. För inget av gängen förmår ju uppenbarligen att lyfta mot Hockyettans definitiva topp.

Kanske beror det på att de gjort det till vana att byta spelare med varandra. Att samma spelare cirkulerar genom föreningarna varv efter varv efter varv.

Ta bara säsongen som kommer som exempel. Inför vad som komma skall har Lindlöven värvat Niklas Rigelius från Arboga som i sin tur har hämtat Henrik Warman och Jimmy Hellström från just Lindlöven. Kumla har också botaniserat i Lindesberg och knutit till sig Hampus Moberg, Wille Ylitalo och Felix Scharnke från Lindlöven. Köping har värvat Marcus Viitanen från Kumla och Surahammar hämtar Alexander Hellgren från Arboga (via ett litet gästspel i Sollefteå).

Cirkulationssystemet har sin gilla gång.

Ännu inte övertygade? Betänk då att Lindlövens store målskytt Max Lalander har en bakgrund i Kumla, att Kumlas spjutspets Alexander Kovalonok har gjort dubbla säsonger i så väl Arboga som Lindlöven, att nämnde Jimmy Hellström har hunnit göra ett gäng säsonger i Köping och ta svängen förbi Lindlöven på sin väg tillbaka till Arboga, att André Astley Rydberg har Surahammar som moderklubb, har gjort en stark säsong i Arboga och numera krigar med Lindlöven, att Köpings back-kugge Martin Jörgensen har spel med både Kumla och Arboga på sitt cv och att Arbogas värvning Henrik Warman kört i både Kumla och Lindlöven.

Går ni in och rotar i de olika lagens laguppställningar så väl idag som historiskt kommer ni hitta fler liknande exempel med spelare som har uppdrag i flera av de rivaliserande gängen på meritlistan.

Spelarna flyttar runt mellan de lokala lagen på ett ganska påtagligt vis. Ena året finns en tusenlapp mer i lönekuvertet här, andra året kan någon fixa ett lite bättre jobb där, spelare behöver miljöombyte men helst inte längre bort än att det fortfarande är bekvämt.

Så där håller det på.

Det är klart att det finns ganska goda skäl till att det ser ut som det gör. Klubbarna har knappast prunkande ekonomier och spelarna som rör sig är på ett eller annat sätt ganska rotade i regionen och tar den enkla vägen att välja en klubb som bara innebär några mils extra pendling.

Men jag är övertygad om att det är just den här rotationen, värvningarna i sidled, som gör att klubbarna står och stampar som ganska halvhyfsade gäng i den västra Hockeyettan, men sällan särskilt mycket mer.

Det är bra spelare som rör sig runt, men de är ganska jämnbra med varandra. Något som gör att lagen knappast ökar särskilt mycket i slagstyrka från säsong till säsong.

Man byter helt enkelt bara kroppar med varandra.