Foto: Bildbyrån

En klassiskt förening faller samman fullständigt inför öppen ridå. Kommer Tyringe ens ha något lag att ställa på isen till fortsättningsserien? Kommer klubben över huvud taget ha något anseende kvar?

Det har varit stormigt i Tyringe under hösten och nu kulminerar allt i en storm modell större strax innan jul.

Storm och storm förresten. Låt oss istället kalla det för en orkan.

För representanter från Tyringes styrelse knatade in i omklädningsrummet i Tyrs Hov, meddelade att tränaren Marcus Norell blivit arbetsbefriad på grund av ”samarbetssvårigheter” och det tog hus i helvete.

Fullständigt hus i helvete.

Det är med stor häpnad jag följer hur det hela utvecklar sig i sociala medier. Hur supportrar, sponsorer, spelare och ledare i klubben sluter upp under parollen ”avgå styrelsen”. De fullkomligen rasar.

Och då talar vi inte om kvällstidnings-rasar, utan alla som brinner för Tyringe rasar på riktigt.

Spelarna hotar att lämna laget, sponsorer hotar att hoppa av. Supportrarna är så arga så ögonen nästan poppar ur skallen.

Jag tro aldrig jag har sett ett så monumentalt sönderfall någon gång tidigare.

Nu är inte jag den som sitter med bäst insyn kring hur allting har skötts, hur det gälla gnisslet mellan tränare Norell och styrelsen egentligen uppstod och vem som i detalj har gjort vad. Det är sällan helt och hållet ens fel när två träter. Men jag kan konstatera en sak.

Hela saken har skötts så fruktansvärt dåligt!

Styrelsen i Tyringes hockeyklubb gör för tillfället föreningen till allmänt åtlöje inför öppen ridå.

Att tränaren och styrelsen av olika anledningar inte haft den sötaste av relationer har framgått av tidningsrubriker under hösten. Att spelarna tagit sin tränares parti har inte heller varit någon hemlighet. Ändå framhärdade alltså styrelsen i sitt beslut. Sin vilja att ta bort tränaren.

Blod är tjockare än vatten och Marcus Norell är uppenbarligen inte ens vatten värd när styrelsen som det snackas tycks ha egna angelägenheter i föreningen.

Men oavsett rätt eller fel beslut, när det backfirat så fullständigt är det istället styrelsen som inte är vatten värd och det finns egentligen bara en väg att gå. Att lägga sig platt för den allmänna opinionen och ändra beslutet.

För vad är alternativet?

När spelartruppen vill lämna, när supportrarna skapar upprorsstämning och när till och med den assisterande tränaren tackar nej till att ta över och öppet sågar beslutet, då blir det väldigt svårt att hålla fast vid det och ändå kunna upprätthålla verksamheten.

Om spelarna väljer att löpa hela linan ut och faktiskt göra slag i hotet om att lämna, vad gör man då? Det finns inte juniorer bra nog att lyfta upp och inte ekonomi eller för den delen en spelarmarknad nog för att bygga ihop något nytt inför fortsättningsserien.

Då finns bara två alternativ, antingen att bli en slagpåse a la Varberg som rasar rakt ner i tvåan, eller att dra sig ur direkt. Så bister är verkligheten.

Och om spelarna skulle fega ur och stanna. Om det bara är höga skrik men ingen verkstad, då står man ändå där med ett fullständigt förbrukat förtroende och en kass stämning bland alla inblandade som knappast kan leda någonstans annat än till avgrunden.

Konsekvensanalysen bakom beslutet att skicka tränaren var inte särskilt skarp, låt oss säga så.

Över huvud taget är det obegripligt hur det i en så liten förening kan vara sådana gigantiska avstånd mellan spelartrupp och styrelse som det verkar vara.

Här borde alla naturligtvis vara tjenis med alla. Det borde vara familjärt och bekant och man borde kunna luta sig mot varandra och känna trygghet.

Istället är det en gigantisk avgrund.

En avgrund som kanske går att överbygga hjälpligt med rätt beslut från och med nu.

Men anseendet för Tyringe som hockeyklubb är allvarligt skadat för lång tid framöver.