Foto: Bildbyrån

Med risk för att vara väldigt generaliserande, men ännu en storm väcker frågan, på vilket sätt är förbundet till nytta för föreningarna i Hockeyettan?

Jaha, då stormar det igen.

Hockeyettan och Hockeyallsvenskan gick under gårdagen ut med ett öppet brev där de uppmanar distrikten att rösta nej till motionen om serie- och kvalförändring på förbundsmötet i mitten av juni. En motion som förbundets ordförande Anders Larsson säger inte ens existerar.

Ligaorganisationerna upplever att de inte blivit lyssnade på av förbundet i processen kring serieupplägget och höjer rösterna om ”tomma ord” och formulerar sig till exempel ”vår gemensamma uppfattning är att SIF och SHL tillsammans bestämmer vad som är bäst för svensk ishockey utan att lyssna på och ta hänsyn till distrikt samt klubbarna i HockeyAllsvenskan och Hockeyettan”.

Den hårda tonen kanske är lite olycklig, man vinner sällan särskilt mycket på att gå till attack och vara hetsk i sitt argumenterande, men jag kan ändå ha förståelse.

Att ständigt känna sig motarbetade och negligerade är förstås utmattande, irriterande och tålamodsprövande.

För handen på hjärtat, när visade förbundet breddföreningarna i Hockeyettan någon hänsyn senast?

Kanske handlar det i grund och botten inte bara om ett förslag på serieupplägg versus ett annat, utan lika mycket om att inte bli lyssnade på och tillgodosedda över huvud taget.

Det är gnälliga jävlar som sitter på allehanda stolar ute i Hockeyettan-Sverige. Jo visst är det så ibland. All kritik är inte alltid befogad. Det fattar nog alla.

Men det är såklart inte där roten till det onda ligger. Det är en surdeg som ligger på bordet hos de som bestämmer.

Jag har bevakat Hockeyettan i snart tio år. Under den tiden har de negativa konsekvenserna av ett ibland ganska hänsynslöst förbunds handlade och dess märkliga krumbukter varit betydligt fler än de gånger man glatt kunnat konstatera att de hänsynsfullt tagit beslut om något som gynnat ligan och dess lag.

På rak arm tänker jag på saker som att det togs för självklart att föreningarna i dåvarande division 1 obönhörligt skulle rätta sig efter förbundets avtal med Svenska Spel utan att få ta del av så mycket som en spänn av vad det genererade. De fråntogs kort och gott rätten att skriva egna avtal och försöka dra in pengar till föreningarna (vilket ilskan över delvis var en drivkraft till starten av den rörelse som tillslut mynnade ut i organisationen Hockeyettan).

Jag minns när förbundet fick nys om att ettan-föreningarna faktiskt tjänade ganska bra med flis på sina webbsändningar och barbariskt krävde att få ta en ganska betydande del av kakan. Något som tack och lov aldrig blev verklighet.

Jag minns hur de flera gånger deklarerat att ”nu blir det allvar av elitlicenskraven” och tvingat klubbar att ställa sämre lag på isen i försök att klara kraven för att sedan när det väl ställts på sin spets ha backat och på så sätt gynnat dem som skitit i det och inte skött ekonomin.

Jag minns hur de oerhört märkligt statuerade exempel genom att skicka ett Haninge som bara varit ärliga ur ligan, säga ja till andra klubbar i minst lika taskig sits och bara en kort tid senare ändra reglerna trots fina ord till Haninge om att nu var det allvar. Det var en direkt ovärdig hantering.

Jag tänker på vinterns Alletta där det tycktes finnas en ovilja till att lägga ner extra energi eller lyfta ett finger för att hitta ett spelschema som hade kunnat spara slantar för hårt pressade klubbar och nu vill man alltså rösta igenom ett serieupplägg utan att ta hänsyn till (enligt HA och H1) hur det slår mot de mindre klubbarna.

Det blir en väldigt ensidig bild när man spaltar upp det så där. Jag är medveten om det. Det är klart att det förekommer saker på det positiva kontot också och någonstans kanske man hade kunnat köpa de där grejerna om det funnits fler motprestationer som väger upp.

Men gör det, det? Knappast om ni frågar Hockeyettan-föreningarna.

Bilden är snarare att de som bestämmer i motsats till vad de säger sällan visat särskilt mycket intresse för att Hockeyettan ska frodas.

Tyvärr är det ganska ofta så att förbundet ger sken av att de är där och ska ha, men inte ge. Att de prompt ska bestämma utan att ha något direkt intresse av att ta ansvar för konsekvenserna. Eller kanske snarare har kompetens nog för att ta ansvar för konsekvenserna.

Vilket naturligtvis väldigt hårddraget väcker frågan, vad har Hockeyettan och dess klubbar egentligen för nytta av förbundet?

Är det då, oavsett ämne, särskilt konstigt om det stormar…igen?