• Publicerat 12 april, 2019
  • Skrivet av Per Bjurman
  • 0 Kommentarer
Två gånger om har Anton Strålman varit på den förlorande sidan när handskakningarna efter Stanley Cup-finalen görs.Foto: Bildbyrån

NEW YORK. Win it for Big Joe, säger dom i San Jose.
Win it for Strålle, säger jag.
Anton Strålman alltså.

Av de 40 svenskar som är med och utkämpar den sjövilda förstarundan i Stanley Cup-slutspelet just nu finns det ingen jag hellre skulle vilja se med den mytomspunna bucklan lyft över huvudet när krutröken lagt sig om knappt två månader.

Det beror inte på att mitt hjärta klappar hårdare för hans Tampa Bay Lightning än för övriga femton klubbar som jagar i det ultimata hockey-racet. I strid med populära teorier håller jag inte på några enskilda lag alls i NHL – inte ens New York Rangers. Mina sympatier växlar snabbare än samtida politikers åsikter, beroende på vad som händer, men jag hejar alltid på alla svenskar – och på några mer än andra.

Just Anton har blivit en personlig favorit för att han är en genuint sympatisk och varm person, med charm i blicken och en väl utvecklad förmåga att uttrycka sig  – och den senare egenskapen använder han alltid till att säga exakt vad han tycker. Vill man veta varför Bolts förlorat en match – de få gånger de nu gör det – ska man sträcka mikrofonen i Strålles riktning. Han hymlar inte.

CHANSER HAN ALDRIG FICK OCH STRULIGA TREJDER

Men den nu 32-årige västgöten har också stångat sig genom fler svårigheter än de flesta andra för att nå dit han kommit. De inledande åren i NHL präglades av chanser han aldrig riktigt fick, struliga trejder – som när han 2009 skickades från Toronto till Calgary och sedan skeppades vidare till Columbus innan han hann spela en enda match för Flames  – och svåra hälsoproblem som sånär avslutade karriären i förtid. Efter två år valde Blue Jacket att inte skriva nytt kontrakt med sin svenske back, förmodligen beroende just på de återkommande besvären med hälsan , och det har många glömt men då, hösten 2011, stod Strålle utan klubb. Han hamnade på så kallad try-out hos New Jersey Devils men fick till slut inget kontrakt där heller – ett beslut de lär ångra i Newark än idag – och började planera för en flytt  hem till Europa när New York Rangers kastade åt honom en livlina.

Och där, under John Tortorellas handfasta vägledning, började den moderne hockeyspelaren Anton Strålman snabbt ta form..

Men även i den nu sedan länge etablerade rollen, som en av Sveriges verkliga elitbackar på den nordamerikanska hockeyscenen, har han råkat ut för en sak som triggar kraftigt medlidande åtminstone hos mig.

Han har förlorat två Stanley Cup-finaler.

Först med New York Rangers mot LA Kings 2014, när Manhattans hjältar fick sina förhoppningar släckta i tre skoningslösa sudden death-draman  – och sedan med Tampa mot Chicago året därpå.

DET ÄR DIREKT INHUMANT

Att komma så nära, att se drömmar man närt sedan knatteåldern krossas ögonblicket efter de verkade vara på väg att slå in, är bittert redan en gång. De flesta får trots bara en chans i livet. Två gånger – det är direkt inhumant.

Så om Bolts lever upp till favoritskapet och faktiskt vinner blir jag framförallt glad för Strålles skull – och hoppas att kapten Stamkos inser att det är den äldste svensken i laget han ska lämna över bucklan till först under firandet på isen (vilken is det nu blir…en av sexton arenor kommer obönhörligen härbärgera de nya Stanley Cup-mästarnas orgiastiska segerfest och det kittlar min fantasi att tänka på vilken det kan bli och hur det kommer se ut där och då…)

En annan svensk som verkligen förtjänar en verklig belöning för allt slit och alla uppoffringar genom åren är Alexander Steen. Han har aldrig kommit lika nära drömmarnas mål som Strålman – den längsta resan hittills slutade i konferensfinal mellan hans St. Louis och San Jose för tre år sedan – men med fjorton säsonger under bältet är han, efter Niklas Kronwall och tillsammans med Henrik Lundqvist, den svensk som spelat i ligan under längst tid nu. Och han har ärren som bevis. Dessutom skulle en Stanley Cup i Alex famn vara en nåd för hela familjen Steen. Pappa Thomas spelade ju också i NHL i fjorton säsonger utan att få dricka Dom Perignon ur den där omhuldade bucklan.

WIN IT FOR STRÅLLE!

Höjer man blicken och ser bortom den blågula horisonten är nämnde 39-åringen Joe Thornton definitivt den det skulle värma allra mest att se som Stanley Cup-mästare. Han har väntat i 21 år, gett allt i 1566 grundseriematcher och 161 slutspelsditon – och är en ljuvlig karaktär alla älskar. Fick kapten Pavelski möjligheten att räcka bucklan till honom – och där råder det verkligen inga tvivel om att han vore huvudrollsinnehavare i den ritualen – skulle tårarna rinna hos fler än Big Joes hajkompisar.

Thorntons gamle parhäst Patrick Marleau, numer i Toronto, är en annan på den där listan över ringlösa veteraner som lagkamraterna vill vinna för. Han har krigat sig genom ännu fler dueller – 1657 respektive 1566 – sedan hösten 1997.

Ytterligare några sådana namn med chansen i år: Ron Hainsey i Toronto,  Mark Giordano i Calgary, Jason Spezza i Dallas, Pekka Rinne i Nashville och Jay Bouwmeester i St. Louis

Men jag är svensk, så mitt stridsrop denna vår är givet:

Win it for Strålle!

Per Bjurmans blogg i Sportbladet:
Per Bjurmans och Jonathan Ekeliws podcast i Sportbladet: