Att bli mästare 1978 var en förbannelse för flera klubbar som gjorde det. Det tog 35 år för både Skellefteå och Ässät att bli mästare igen efter segrar 1978. Både Manglerud och Graz väntar fortfarande på att bryta förbannelsen och i Frankrike, ja, där bröts förbannelsen efter 37 år just idag.
Det har delvis funnits någon förbannelse över att bli mästare just 1978, har det visat sig.
Svenska Skellefteå vann då. Det tog 35 år innan man blev mästare igen.
Finska Ässät vann då. Det tog 35 år innan de vann igen.
Norska Manglerud vann då. De har inte blivit mästare sedan dess.
Österrikiska Graz vann då. De har inte blivit mästare sedan dess.
Och så har vi då franska Gap, som vann då. De hade fram till idag inte vunnit sedan dess. Men nu är 37 års väntan över.
Man spelade en final mot Épinal, som aldrig hade blivit mästare tidigare. En finalserie som på ett eller annat sätt skulle få sin historia värdig att berätta om.
Épinal hade chansen att avgöra hemma i fredags. En stad i nordöstra Frankrike. Mest kända för att vara en av de 300 klubbar som Tobias Åblad har representerat och som inte direkt varit nära att få fram en fransk mästare sedan man tog sig tillbaka upp i högstaligan igen 2003.
Den där chansen att vinna guldet på långfredagen gick åt helvete. Man hade 2-2, men förlorade till slut med 2-4, vilket gav en sjunde och direkt avgörande match i Gap idag.
En mindre stad i sydöstra Frankrike, strax utanför Massif des Éscrins, som faktiskt var med och kämpade om att bli fransk kandidat (torskade mot Annecy som i sin tur blev krossade i omröstningen om spelen) till att slåss om vinter-OS 2018. Det som hamnade i Sydkorea till slut.
Och det där med G7 i franska finaler är inget ovanligt. Inget ovanligt alls, trots att man bara haft bäst av sju i fyra år. Det här är tredje året i rad som franska finalen går till en sjunde finalthriller.
Ifjol var det en när Briançon slog Angers. Det var även en 2013 när Rouen slog Angers.
I Sverige har vi bara haft en enda sådan, trots att vi haft bäst av sju betydligt längre tid. Den vi hade var 2004. Den klassiska finalserien mellan HV71 och Färjestad som avslutades med att Stefan Liv fullbordade att hålla nollan i maximala fyra finalmatcher.
Gap vann med 5-3. Slovenske landslagsspelaren Boštjan Goličič sköt matchens första mål. Sébastien Rohat sköt Gaps tredje.
Ifjol blev båda mästare med Briançon, precis som ytterligare tre spelare. Och det är väl lite det där som är det trista med att det var just Gap som vann. Att klubben har väldigt få spelare som har någon större historia i klubben.
Många spelare med bara en eller två säsonger i klubben.
De 37 årens väntan på ett guld i all ära – det är en vacker historia i sig – men jag hade nog föredragit att få se slovaken Ján Plch få lyfta guldpokalen.
Inte bara för det läckra efternamnet utan vokaler, utan för att han är 40 år och har varit Épinal trogen i tio säsonger – trots att han ständigt varit en bra spelare i ligan och lika ständigt valt att fortsätta harva runt i ett lag som oftast inte ens tagit sig till kvartsfinal. Under Plchs tio säsonger i klubben har man som bäst varit sexa i ligan. Man kom bara åtta den här säsongen, dessutom. Man vann bara sju av 26 matcher på ordinarie tid och hade negativ målskillnad. Man hade lika nära till jumboplatsen (14:e) som man hade för att avancera en plats till sjunde.
Det hade funnits något väldigt fint i att han hade fått snubbla sig fram till det här guldet. Både Peter Slovák (tio säsonger) och Michal Petrák (nio säsonger) har lång historia i klubben och varit med om alla de här icke-framgångarna men ändå stannat kvar).
Men man får ta det man får. Och att få hitta ytterligare ett lag över de senaste två åren som lyckats bryta 1978-förbannelsen är väl inte fy skam det heller..