Det här är en text som skrivs i realtid och bör betraktas därefter. Inedningen är skriven strax före nedsläpp och berättas från runt 45 minuter tillbaka i tiden och fram till där och då. Därefter följer resterande delen från själva matchen.

Just nu sitter jag i Amalie Arena, som en gång i tiden hette något annat. Jag ska se på Tampa Bay-Detroit.
Det var ett mindre helvete att ta sig hit. In i själva arenan, alltså. Att ta sig till arenan är inga problem. Jag är en van bilförare, inte minst i Amerika.

Men att komma in var mer avancerat än man kan tro. Det gick till ungefär så här att jag gick till en ingång vid 23.15 svensk tid. Inga konstigheter med att hinna in i tid, tänkte jag.

”Ursäkta mig, vet du var mediaingången är”, frågade jag. ”Är DU media?”, frågade kvinnan. ”Jo, visst” svarade jag och hon ursäktade sig i och med min uppenbart ledsna, på gränsen till förnärmade intryck med att jag saknade ackrediteringsbricka.

Jag knallade till baksidan, där hon sagt att mediaingången var. Jag började ana lite oråd i och med den där brickan.
Väl vid ingången satt där en kvinna på gränsen till pensionsålder. Jag frågade om det var mediaingången. Hon förklarade för mig att om jag inte har en ackrediteringsbricka så kommer jag inte in.
”Men jaha… på alla andra arenor jag varit på har man löst det just här vid mediaingången” förklarade jag. Hon svarade att så var det inte där och hon hade inte heller någon aning om hur eller var jag kunde lösa någon bricka. Så där stod man hjälplös och visste inte vad man skulle göra.

Valet jag gjorde där runt 23.30 svensk tid, var då att knall runt arenan ett varv. Kolla om dörrarna vid skylten ”ADMINISTRATION” var öppen. Det var den inte.
Jag gick bort till där alla biljetter hämtas ut för att se om det fanns något där. Det gjorde det inte. Men det var åtminstone kallt och skönt där inne. Det behöver man när man knallat med en dator runt en stor arena i 26-27 grader och hg luftfuktighet. Inte för att datorn är tung, men det kändes ändå relevant att nämna.

Uppgiven knallade jag tillbaka mot den icke-hjälpsamma damen. Mejlade med gråten i halsen till människan på NHL-kontoret som sköter ackrediteringarna. Satte mig i trappan utanför mediaingågen och väntade.
Då kom damen dragandes på något säkerhetssnubbe som förklarade för mig att ”här får du inte sitta”. Jag förklarade återigen läget varpå han sa ”en vi får väl gå in här och se om du har någon ackreditering här inne då”. Och där satt ackrediterngsfolket och allt löste sig.
Jag vet inte riktigt hur damen tänkte att jag skulle kunna visa upp min bricka i förväg, om brickorna (för engångsbesökare) hämtades på insidan.

Men hur som helst löste sig allt till sist och jag kom väl in någonstans runt 23.55 och nu får jag chansen att se Pasja live för vad som bör vara första gången i mitt liv.
Det är också, märkligt nog det tredje landet jag ser Victor Hedman och Joakim Andersson spela hockey i. Det är väl på inget sätt unikt, det finns folk som sett dem i fler länder än så.

Hedman har jag sett spela i Norge (Tre Kronor-debuten), Kanada (JVM) och nu här i USA. Jocke har jag sett i Sverige (U16, Munkedal så klart, i en match mot Simon Olsson), Kanada (JVM) och nu här.

Och nu ska ni få en play-by-play av den här fajten. Det har vi ju sett både Lindquist och Uffe göra tidigare under säsongen, så jag vill ju inte direkt vara sämre. Klockslagen är angivna i svensk tid.

—

23.59 – Plockar på mig två burkar läsk. Scotty Bowman står mitt mellan mig och burkkylen. Coolt, känner jag. Vad han känner vet jag inte.

00.00 – Inser att jag glömt kolla var jag sitter. Går iväg för att kolla. Noterar att jag sitter bredvid Scotty Bowman. Inser att Tampa Bay sätter alla kända människor bredvid varandra, troligen för att vi ska vara med på TV i något powerbrejk.

00.08 – Har druckit upp den första burken läsk.

00.10 – Krånglar satan med att försöka hitta något trådlöst nät. Skriver in lösenord på lösenord, men inget funkar. Jag hittar uppenbarligen inte rätt nät, för jag testar flera olika utan att lyckas.

00.15 – Noterar nätverkskablarna som ligger framför mig. Såna har man ju inte använt på ett tag. Slänger i en och då funkar allt som det ska. Men användarnamn och lösenord behövs inte, vilket får mig att misstänka att det någonstans ändå ska finnas en trådlös lösning. Så klart.

00.17 – Lyckas äntligen posta upp en skrytbild på Twitter om att jag är här.

00.22 – Försöker smygfota Scotty.

00.24 – Vågar smyga mig in i telefonen för att se om bilderna blev bra. Det blev de inte. Mina fingrar är nämligen med överallt.

00.30 – Scotty petar näsan

00.35 – Scotty, som är ganska kort och nedsjunken i sin stol, får har uppenbarligen stört sig ett tag på hur jag haft nätverkskabeln. Den skymmer nämligen delvis hans sikt. Han frågar om det är okej att flytta ner den lite. Jag svarar ja. Och jag har haft en konversation med en av tidernas mest välmeriterade coacher någonsin.

00.38 – Jag börjar känna att läsken – inte den senaste troligen, utan mer sannolikt de jag druckit tidigare idag – gör sig gällande. Sitter och så där läckert småstudsar på stolen eftersom jag inte vill lämna matchen. Men inser samtidigt att om jag väntar till pausen så finns det lite för stor risk att jag får stå i kö för att ta mig in på toaletten, vilket inte är optimalt.
Sitter samtidigt och – lika lite optimalt – sippar på den andra läsken jag tog med mig.

00.45 – Efter moget övervägande tar jag chansen att dra på toa. 2.30 återstår av perioden. Smart drag, visade det sig. Det fanns nämligen bara två toaletter och kunde blivit en irriterande jobbig väntan. Plockar med mig en ny läsk tillbaka. Nu står det tre burkar här.

00.50 – Detroit tar ledningen med 1-0. Kronwall spelar rätt läckert från sin backplats till Riley Sheahan som direktskjuter.

00.55 – Kollar mig runt på pressläktaren under pausen. Inser att alla som jag ser använder Twitter använder Twitters riktiga sida för Twitter. Blir lite förvånad eftersom jag själv aldrig använt den – ens via datorn – eftersom den inte är speciellt nära att ge mig den överblick på läget jag vill ha och som jag får via Tweetdecks webbklient.

00.57 – Börjar tänka på att jag och Scotty inte är de enda kändisarna på plats här. Även Västerviks backelegant (jag har ingen aning om han är en elegant back, troligen är han inte det) Joakim Englund är på plats någonstans i publikhavet. Han är i Florida med sin Malin på bröllopsresa. Han har ju precis som Victor Hedman Modo som moderklubb. Kanske har han rent av haft med storebror Johan att göra under uppväxten. Det skiljer bara ett år mellan dem.

01.02 – Får ännu fler funderingar i pausen. Något som jag fick med mig efter att ha sett en biofilm häromdagen. Funderingen var om de personer som är onda i livet. De som misshandlar folk, gör en karriär av att sälja droger och den sortens saker. ”Håller” de på de onda i filmer? Eller håller och håller. Sympatiserar de med dem? Känner de igen sig i John McClanes motståndare i Die Hard-filmerna eller tycker de att McClane är skön och håller på honom trots att de egentligen är ‘de onda’ i verkliga livet?
Frågeställningen handlar väl egentligen om huruvida de som är onda ens tycker att de är onda själva, eller om de sympatiserar med de goda för att de i sitt eget medvetande är goda. Båda sakerna känns nära på lika sannolika och jag lyckas inte riktigt komma fram till hur det generellt sett lär vara. Det krävs ju nånstans en alldeles för bra självinsikt för att inse att man själv är något av ett psykfall och jag tvivlar på att alla onda människor har det. Att de snarare tror att det är de som är goda och därmed skulle kunna sympatisera med goda filmkaraktärer också. Samtidigt är det väl oundvikligt att vissa personer faktiskt sitter och sympatiserar med The Joker och andra karaktärer och är onda. Det har vi väl någon form av fakta på via den där dödsskjutningen på en biograf var det nu var i USA för några år sedan.
Men jag känner att det där ändå inte gäller alla onda. Det är kanske inte så jäkla tänkvärt som jag tyckte när jag började tänka på det. Eller så är jag bara dålig på att uttrycka det i ord från tanken.

01.10 – Andra perioden är igång.

01.14 – Kommer på mig själv med att i princip enbart sitta och se på den gigantiska skärm den här arenan presenterar. Kruxet med det är bara att den är någon tiondel fördröjd med det som händer på isen.

01.20 – Snacksen för media var sällsynt dålig här. Det är inte direkt mycket att gnälla om egentligen, men det måste ju ändå göras. I Philly har de åtminstone en uppsjö av godis att välja på. I San José hade de korv med bröd. I Anaheim vill jag minnas att de hade churros. Även om de så klart tog slut fort. Men här har de inget av värde, mer än läsken. De har någon soppa som jag är för ovärldsvan för att veta vad det är. Ser ut som chiligryta, även om jag nu aldrig ätit det. De har även en popcornmaskin, men där tar det slut. Jag gillar dessutom inte popcorn något vidare, men det är ju å andra sidan inte Tampas fel.

01.23 – Att mobiltäckningen här inne och här uppe är så svag som den är (funkar ibland, men väldigt dåligt) ställer till mina planer på att mejla över bilder från telefonen så att jag får in dem i datorn och kan använda i inlägget. Det kan innebära att jag måste vänta ett tag innan jag postar upp grejerna.

01.25 – Tänker på att man gärna ska göra massa film-, TV-, eller musikreferenser i såna här bloggtexter och inser hur sjukt dålig jag är på det. Men jag gillade Tom Hanson i 21 Jump Street mycket när jag var yngre.

01.30 – Funderar över hur många spelare i dagens Detroit-lag som var med  det Grand Rapids som vann Calder Cup 2013. Räknar fram att det är 10 av 19 (exkluderat backup-målvakten). Tänker att det även om det måste vara en ovanlig hög andel spelare som lirar en åttondelsfinal i Stanley Cup bara två år senare.

01.33 – Smygfotar Scotty igen. Blir mer nöjd med bilderna den här gången.

01.35 – Vill sitta och filma en snubbe som sitter snett framför mig, för han dricker läsk eller te i plastmugg RAKT över tangentbordet på sin laptop. Det är ju som upplagt för att misslyckas en vacker dag.

01.36 – Inser att snubben till vänster om mig – NotScottyBowman – är en kameleont i sitt beteende. När jag dricker läsk, så börjar han sippa på sin läsk. När snubben till vänster om honom kom dragandes med en skål chili(?) rusade han omedelbart själv iväg och hämtade en likadan.
Jag tror att det är undermedvetet men ändå medvetet. Fascineras mycket av sånt där beteende.
Inser i samband med att han kom tillbaka att det är chili och att de även – någonstans – har nachoschips att doppa i det. Får själv ett sug att prova. Människan, vilken grej…

01.37 – Detroit gör 2-0. Ryan Millers brorsa. Jag börjar fundera över om Nikita Kutjerov är aktuell för det ryska VM-laget om Tampa åker ut. Och anser sig Mårts ha plats för Victor Hedman den här gången?

01.39 – Powerbrejk. Kiss Cam. Tänk om…

01.46 – Andra perioden tar slut. Än så länge kan jag inte påstå att matchen varit speciellt underhållande. Minns tillbaka på senast jag var här och kollade hockey. Så satt jag på rad tre precis vid ena blålinjen. Då hade Tampa Bay redan fipplat bort säsongen och hade inget att spela för och mötte Carolina. Det var två år sedan. Då hette arenan Tampa Bay Times Forum.

01.54 – Får i sanning äta upp mitt gnäll om presskäk. I andra pausen fanns det små lådor med pizza från Little Caesars att hämta. Må vara med bara ost och pepperoni, men det är väl å andra sidan inte direkt ovanligt Amerika.

01.57 – Reflekterar först nu över hur dyrt det var att parkera. 20 dollar för att stå här i runt tre timmar. Närmare 180 spänn. Det är väl iofs ungefär vad jag ofta betalar för parkering i samband med såna här event i Amerika. Men ju närmare dollarn kommer tio kronor, desto mer reflekterar man över hur jäkla högt priset är. Det är det ju egentligen även om dollarn vore värd 6 kronor per dollar.

01.59 – Sitter och tycker att det är jättetrist att Anheim redan gått vidare mot Winnipeg och inte spelar sin femte match nu. Vad fräckt det hade varit om vi på Hockeysverige haft folk på plats på två av fyra SC-matcher under en spelkväll.  Det hade vi varit värda.

02.04 – Tredje perioden är igång.

02.15 – En Tampa-spelare delar ut en knuff på en Detroit-spelare som flyger in i sargen. Scotty vänder sig till höger – där han uppenbarligen känner någon – och frågar om inte det där borde varit utvisning. Jag tänker på hur Gunnar Svensson, agenten, så ofta skriver att bara de som inte kan hockey från grunden klagar över slash ifrågasätter domslut/domarinsatser
Tror vi kan stryka den tesen här och nu…

02.20 Bakom Detroits bås håller någon – på fullaste allvar – upp en stor pappskiva (säkert 1,5 meter hög) med basketlegendaren Charles Barkleys huvud.

02.22 – Scotty har åsikter om en klumpigt sen tackling från Brendan Smith som domarna missade. I rest my case.

02.31 – Klockan tickar. Sju minuter kvar. Tampa är uddlösa. Jag har inte druckit läsk sedan andra perioden och ser ut att stanna på blygsamma tre burkar.

02.34 – Börjar oroa mig för den eviga frågan: Var mer exakt ställde jag bilen? Av tradition och förmodligen även en ganska stor portion dumhet, så noterar jag aldrig riktigt var jag ställer bilen utan utgår alltid från att jag vet ungefär var jag ställt den, vilket jag också alltid är medveten om. Jag har aldrig någonsin använt panic-knappen som varje hyrbil i Amerika har som hjälp för att hitta sin borttappade bil. Det är ett tecken på svaghet att använda den. Däremot har jag vid flera tillfällen använt låsknappen som gör att bilen tutar till en smula. Problemet med bilen jag har nu är bara att den dels har ganska kort räckvidd på fjärrnyckeln och dessutom har en tuta som gör att det hade varit bättre om den haft en enklare cykelringklocka att plinga med istället.

02.39 – Stamkos åker ut. Detroit gör 3-0 och avgör. Scotty lämnar läktaren precis som de flesta andra gör just nu med fyra minuter kvar. Pasja gjorde så klart målet.

02.40 – Börjar fundera över Sarnia Sting i och med Stamkos utvisning. Det har ju spelat en del bra folk där just de senaste åren.
Stamkos, Jakupov och Galchenyuk är ju inte direkt jätteuselt för att vara folk födda på 90-talet.

02.45 – Detroit drar in 4-0 i tom kasse med 1.38 kvar. Danny DeKeyser från i princip egen förlängd mållinje. Munkedals-Jocke hade assist och som bohusläning blir man ju lite stolt. Inte för att jag vet riktigt varför, jag är ju inte överhuvudtaget stolt över att vara varken svensk eller bohusläning sig.
Vi ska ju kanske även ha klart för oss att jag träffade Jocke redan i början av 2004 för en längre intervju när han bara var 14 och ordinarie i division 3 och redan där och då klar för att det skulle bli spel i Frölunda ett och ett halvt år senare.

02.48 – Matchen är slut. Jag hittar bilen. Jag lyckas ta mig ut från parkeringen på så bad boy-aktigt sätt som möjligt (vilket i det här fallet innebar att jag körde framåt, över lite gräs och en refug ner på vägen istället för att backa mig in i köerna som var bakom mig för att ta mig ut på vägen som ledde till vägen som jag åkte ut på direkt). Hade därefter lite problem med bensinen när trafiken flöt långsamt och jag trodde ganska länge att jag skulle få bensinstopp. Men det löste sig.