Jag har suttit och kikat på det vi kan kalla KHL Awards, för att göra det enkelt för oss.
Det var en spännande händelse… något udda också, om man så vill.

De slängde nämligen ihop nomineringar för bästa målskytt, bäst plus/minus, bästa målskytt och så vidare.
Priser där man alltså skulle dela ut ett pris som var givet vem det skulle gå till eftersom det var statistiskt baserat. Men man visade ändå upp videor med tre nominerade och diverse kändisar fick kliva upp på scenen och öppna ett kuvert och presentera vinnaren.

Det var inte utan att man blev en smula spänd av förväntan när Patrik Hersley dök upp som nominerad till priset ”bäst producerande back” och Linus Omark (tillsammans med Petr Koukal och Steve Moses) var nominerade till ”bästa kedja”.
Man visste vem som skulle vinna. Men man hoppades ju ändå att det skulle bli något fel som gjorde att det blev svensk seger.

Men så blev det ju inte. Kirill Koltsov vann backpriset. Brandon Bochenski, Nigel Dawes och Dustin Boyd vann kedjepriset, som bygger på den kedja som gjort flest mål. Kedjan har ju spelat ograverad i fyra säsonger i rad för Barys, så de vet var de har varandra.

Men kul att det blev någon svensk som fick vinna något ändå, som ni kan läsa på annan plats på den här underbara sajten.
Det har ju varit ganska tunnsått med svenska framgångar i KHL Awards tidigare.
Tony Mårtensson ingick i ”bästa kedja” under KHL:s debutsäsong 08/09 tillsammans med Aleksej Morozov och Danis Zarpov och han vann pris för bäst plus/minus 2012 och fick även priset som ligans gentleman bland forwards samma år.
Erik Ersberg fick plats i All Star Team 10/11 när han vann mästerskapet med Salavat Julajev.
Men mer än så hade vi inte haft.

Så Ericsson blev den första vinnaren på tre år. Han följdes av Anders Nilsson, som upprepade Erik Ersbergs bedrift från 2011 med att ta en plats i All Star Team, samtidigt som han ändå missade att utses till bästa målvakt (som gick till Mikko Koskinen).
Att man kan ta en plats i All Star Team men inte bli bästa målvakt kan tyckas sakna logik, men eftersom juryn består av olika personer till de båda utmärkelserna är det inte speciellt märkligt.

En sak jag verkligen gillar med KHL Awards är att man delar ut pris till bästa TV-kommentator och även har tre olika journalistpriser man delar ut.
Det borde SHL ta efter så att jag välförtjänt kan få kamma hem något pris för alla mina goda gärningar jag gör.

Galans mest surrealistiska ögonblick? När Slava Bykov tagit emot priset som säsongens bästa tränare och hållit klart sitt tal och han ställde sig mellan ledarduon för galan, gav sin mobil till den ena av dem och beordrade honom att ta en bild på dem åt honom.

Ni vet hur snacket går. Bykov, precis som alla ryska coacher. Känslokalla, ler aldrig och bjuder framförallt aldrig på sig själva.