Minns ni förra sommaren? Den 23 juli bröt Pär Arlbrandt sitt kontrakt med Linköping och skrev på för schweiziska Biel.
Då var han den åttonde i raden av spelare bland de tio främsta i SHL:s poängliga att lämna landet. Tidigare under juli hade Viktor Arvidsson och Oscar Möller lämnat Skellefteå för sina nya äventyr.

Ifjol såg det ut så här i spelarflykt av de 20 främsta poängligan.
14 av de 20 främsta lämnade landet och ganska snart in på säsongen försvann även Chad Kolarik (må så vara att Ryan Lasch senare återvände också, så det går väl jämnt ut).

I år vid samma tidpunkt är det inte fullt lika svettigt för SHL, även om två av killarna bland de tio bästa må ha bytt klubbadresser inom SHL. Båda har hamnat i Luleå, som inte hade någon spelare som var direkt nära att slå sig in bland de tio främsta den senaste säsongen.

Den här sommaren är det nämligen nära på omvänd ordning på hur många som lämnar och hur många som blir kvar av de främsta poängplockarna. Bara tre av de 20 främsta har valt att lämna och det ser det ut så här, samtidigt som ligan fått tillbaka toppar som Richard Gynge, Martin Thörnberg, Byron Ritchie, Andreas Thuresson, Niklas Persson, Jimmie Ericsson och Patrick Thoresen.

Vad vi ska dra för slutsatser av det? Jag vet faktiskt inte riktigt. Det vore enkelt att de den populistiska vägen och säga att det är KHL-marknaden som blivit klenare. Men det vore väl att överdriva en smula med tanke på att två av de tre som lämnat gjort det för KHL, vilket är samma mängd spelare som förra säsongen.

Det vore nog snarare närmare sanningen att säga att SHL blivit en svagare liga än säsongen innan, alternativt att efterfrågan från exempelvis Schweiz har blivit lägre trots att flera svenskar gjorde succé i ligan ifjol där svenskar var etta och tvåa i poängligan och det fanns sju svenskar bland de 20 främsta (två av dem fick inte ens nya kontrakt till den nya säsongen och ingår i gänget som återvänt till SHL).

Man skulle även kunna tänka sig att det handlar om tillfälligheter och att faktumet att det är många äldre transatlanter som var i toppen i år som ligger till viss grund för utfallet. Transatlanterna har varit i Nordamerika redan och är inte speciellt angelägna om att åka tillbaka för ett tvåvägskontrakt i NHL.

Vad vi däremot borde kunna dra som slutsats är väl att faktumet att de flesta topparna från ifjol finns kvar till nästa säsong, tillsammans med alla de starka nya spelare som kommit tillbaka hem (och nyförvärv som inte kommit tillbaka, utan är här för första gången), bör borga för att vi åtminstone har viss möjlighet att få en rätt profilstark SHL-säsong att ha att göra med?

Man skulle kunna tycka att det är lite ironiskt att de tyngsta poängplockarna i ligan är kvar, samtidigt som 9 av 14 SHL-klubbar har bytt lagkapten.