Det är att kliva ut på ett rätt kraftigt minerat minfält att ge sig på att kritisera supporterkulturen. Det ska gudarna veta. Speciellt eftersom många av de som råkar ta sig in här och läsa om det är folk som hamnar här kanske just för att det är supporterkritiskt.
Angående rubriken så kan jag väl erkänna redan nu att den kan vara lite skev. Inte för att den är generaliserande, för det är den inte. Utan för att frågan väl egentligen är om du blir ‘lite korkad av supporterskap’ eller om du redan är ‘lite korkad’ i grunden och att det bara får sitt bränsle via supporterskapet istället för något annat där du hade framstått på samma sätt, fast annorlunda. Men det är väl egentligen ett annat ämne så ni får ta det för vad det är med rubriken.

* * *

Det finns saker med det där som är så urbota hjärntvättat korkat på gränsen till sektliknande att det är svårt att blunda alla gånger. Svårt att hålla sig för skratt också, samtidigt som man i humorn ser en viss patetik och något som gränsar till skrämmande emellanåt.

Det jag närmast tänker på är förstås att Gabriel Landeskog hamnade i en… ja, vi kan kalla det för dispyt, med en Dif-supporter på Twitter igår efter att han valt att posera i en Hammarbytröja.
Landeskog är Bajen-produkt. Har klubben som moderklubb och spelade där fram till han var 15. Sedan bytte han till Djurgården och spelade där i TVÅ säsonger innan han flyttade vidare.

De flesta personer hade, så klart, inga som helst problem med att Landeskog ställer upp för sin moderklubb. Poserar i Bajentröja, träffar unga Hammarbyspelare och skriver autografer. Det är väl så vi alla vill att våra NHL-spelare ska göra.

Men en kille, vi kan kalla honom @miklag, hade stora problem med den bristande respekten mot Djurgården. Landeskog hade ju trots allt spelat två säsonger + några lockoutmatcher för Djurgården.

”Man är antingen DIF eller Hammarby. Aldrig båda”, tyckte han.
”Det är en del av den djupaste klubbidentiteten och något som bör gälla alla”, tyckte han också.
”Går man till DIF är man inte Bajen längre. Väldigt enkel grundregel”, förklarades också liksom ”Att posera i en av värsta rivalernas (tröja) är väldigt magstarkt och respektlöst”

Och det finns säkerligen många som håller med i det där. Det är lite grann det som är problemet. Att i det som folk gärna kallar för ‘passion för sin klubb’, så finns det även något som blir ganska mörkt när den där passionen inte bara blir till en kärlek, utan även får med det negativa som även dyker upp när kärlek är inblandat ibland. Svartsjukan som innebär att man väldigt lättvindigt blir arg för att man upplever ett svek.

Något om egentligen faller lite snett eftersom det är klubben folk älskar. Det är man ju ofta ganska tydliga med dessutom. Att klubben är större än spelarna. Spelarna gör inte klubben och så vidare och så vidare.
Supportrar håller sig till en klubb. Spelare gör – oftast – inte det. Spelarna är inte supportrar och det är väl någonstans där saker har en tendens att tända snett hos personer som har någonting runt det här med supporterskapet lite felinställt mentalt.

Att de förstår inte att alla personer inte är supportrar. De är själva supportrar och klarar inte tänka bredare än att allt måste vara på det sättet de ser världen. Det är därför vi ser mängder av folk förklara att sportjournalister ”måste hålla på det laget” eller ”måste hata det laget”, för att de inte kan gå längre än till sig själv och vet att ”vad ska man annars syssla med? Klart man måste hålla på ett lag, hur kul är idrott annars?”

Så grejen är ju att man egentligen, i det här fallet, på ett kanske lite sektliknande sätt älskar Djurgården som klubb. Och när Landeskog går till Djurgården så är han en del av klubben och man tycker att eftersom han är det, så är det där han för alltid ska hålla sig och för alltid ska älska. Han också.
Och gör han inte det drabbas supportern i fråga av ett i princip samma svek som en gift person drabbas av när dennes partner är otrogen.

Det är väl ganska enkelt att komma fram till den slutsatsen, att det är så som läget funkar mentalt för de här individerna. Det är inte svårt att sätta sig in i det läget, även om vi förstås är ganska många som tycker att det är lite väl pinsamt eftersom allt bara handlar om sport och för spelarna är det ju vad det är. De flesta av dem byter klubbar utefter vad som passar deras utveckling bäst, eller deras livssituation bäst.

Och ska vi vara helt ärliga så är det där sätter, med otrohetsexemplet, väldigt långt ifrån hur ett mer realistiskt exempel för att förklara hur situationen Landeskog ser ut.
Det ser ut ungefär som att Djurgården frågat chans på en 12-åring (ja, han var 15 när han gick till Dif, men åldersperspektivet på 12 känns mer rimligt eftersom 12 år är mer fråga-chans-kompatibelt än 15) och man blir ihop ett tag.
Därefter blir personen som blir dumpad vansinnig flera år senare för att 12-åringen, som då är vuxen sedan ett tag tillbaka, syns på stan ätandes en godare middag med sina föräldrar och har jättetrevligt.
Personen blir arg för att hen fortfarande anser att den äger den andre personen eftersom de varit ihop och det är bara hen som ska bli älskad av denne.

Tragiskt nog är det väl så folk kan tänka också. Att folk faktiskt blir både misshandlade, förföljda och mördade för att de lämnat någon och just den där svartsjukegenen de luxe (som egentligen är allt annat än deluxe eftersom den är värdelös) tiltar över något jävulskt och får dig att släppa alla spärrar.

Att man bara kan hålla på en av flera rivalklubbar kan te sig fullt logiskt för många. Men att leva efter att ingen ska få tänka annorlunda än så är lite väl inskränkt.
Att du som idrottare kan ha känslor för flera klubbar förefaller väl tämligen rimligt. Att man tar med sig en del av klubbarna man spelat i in i sitt hjärta under förutsättningen att klubben på något sätt varit ett skönt ställe som bidragit till den person och spelare man är.
I Landeskogs fall råkar det handla om två rivaliserande Stockholmsklubbar.

I just det här specifika faller, mellan Landeskog och den här Dif-killen, så blir det ju än mer komiskt eftersom jag kan tänka mig att Landeskog till och med har fler tävlingsmatcher för Kitchener än han har för Djurgården.
Djurgården skulle i det scenariot vara den klubb Landeskog har spelat minst matcher för av de fyra klubbar han representerat i karriären – där jag är ganska säker på att han känner en väldigt stor tacksamhet till samtliga fyra klubbar. Han verkar vara den sortens person.

Det här skriver jag inte enbart för den här isolerade händelsen med just den här personen. Det vore ganska korkat att lägga så mycket tid på en enskild person. Men den här mentaliteten och liknande är saker man ser lite för ofta.
På sätt och vis ska man väl kanske vara glad över att de har hittat till supporterrörelsen när de har den där mentaliteten. För där är de oftast åtminstone ganska harmlösa jämfört med om de hamnat i någon sekt eller höger- eller vänsterextrem rörelse.

Men två säsonger i Djurgården och ett ”DU ÄR INTE BAJEN LÄNGRE!!!”
Det är en klassiker.