”De som vill filma kan spela fotboll istället”, tyckte Jonas Junland i en intervju i Expressen nyligen.
”Hockey är världens ärligaste sport”, tyckte han också.

Det är långt ifrån unikt för just Jonas Junland att tycka ungefär så där. Däremot fick han agera droppe i den där välkända bägaren som rann över.
Det finns en ganska stor del hockeyspelare, hockeyfans och hockeyjournalister som med tämligen jämna mellanrum jobbar på just det där sättet.
Försöker lyfta fram sin egen sport – gärna genom att antingen trycka ner en annan sport.

Det är inte direkt sällan vi ser hockeyfolk sitta och gnälla över hur stort utrymme fotbollen får i svensk media. Eftersom de i sin egen bubbla anser att hockeyn ju borde få mer utrymme än fotbollen eftersom den… ju… är mycket bättre.
Man tänker sällan de logiska tankarna om att fotbollstexterna kanske finns i de mängder de finns för att det är så att folk läser just de texterna i större utsträckning än hockeytexter.

Men om vi leker med tanken att hockey är världens ärligaste sport. Varför har då SHL och SIF kommit fram till att man ska bestraffa filmare hårdare? Varför skulle det behövas om man redan har den ärligaste sporten i världen?
För att man ska krossa alla motståndare och göra den superärlig?
Nej, det tvivlar jag på. Den nivån når man inte där. Den nivån skulle man nå via att en målvakt erkänner att en puck varit över mållinjen och att ”ni behöver inte ens videogranska, för den var över”.
För det är ungefär så där det kan gå till i tennis ibland. Att spelare ger bort poäng. Ibland till och med poäng som domaren dömt ska spelas om för att han helt enkelt inte vet vad som är rätt eller fel.
Dit har jag ännu aldrig sett hockeyn vara nära att hamna.

Men det här med att ständigt försöka lyfta sin egen sport genom att förklara hur sämst allt annat är känns väldigt, väldigt hockey.
Se hur ofta fans, media och spelare sparkar och slår åt olika håll ofta under ett år. Det är ”det här är ju nästan som innebandy snart, man får ju inte röra varandra” hit och det är ”det här börjar ju nästan bli som fotboll, filmningar hör inte till hockeyn!” dit.

Och att det är just hockeyfolk (och en triatlet) som är mest högljudda när en hockeyspelare inte vinner idrottspriser, utan det istället går till valfri annan idrottare känns också, tyvärr, väldigt signifikativt för den här diskussionen.
Enda gången som hockeyfolk delvis har accepterat att en annan idrottare vunnit en pris som ‘givetvis borde gått till en hockeyspelare’ är väl när Henrik Stenson vann priser 2014. För är det något som framförallt hockeyspelare kan relatera till utöver sin egen sport, så är det väl golf.
Däremot var det väl lite mer grymtande från mediafolk och fans, eftersom golf ju fan inte är någon sport. Man slår ju bara iväg en boll och sen går man till den och slår igen. Man svettas ju inte ens i golf och att en spelare som ser ut som John Daly kan vara med i de största tävlingarna säger ju allt.
Förstås inte i närheten av lika mycket som när en hästhoppare vann till förmån för svenska hockeyspelare. Men ändå.
Då rycktes ju till och med en annan med och ville försöka vara rolig. Jag tror att jag skrev något om att Daniel Sedin kanske skulle spela med Henrik på ryggen om han ville vinna några priser på Idrottsgalan.

Hockeyn är inte världens ärligaste sport. Det är även långt ifrån den mest populära sporten. Även i Sverige, även om Tommy Boustedt med sina overheadbilder på diverse pressträffar gör så gott han kan för att försöka bevisa det genom att förklara att det går fler människor på SHL-hockey på en säsong (55 omgångar) än det gör på allsvensk fotboll (30 omgångar) och genom det förklarar att hockey helt enkelt är den mest publikdragande sporten vi har.

Svenska Ishockeyförbundet är ju dessutom väldigt noga med att förklara att Tre Kronor är det mest folkkära landslaget vi har. Det är väl gissningsvis byggt på någon undersökning som gjorts någon gång som råkat slå rätt i samband med att fotbollslandslaget varit off samtidigt som hockeylandslaget råkat vara heta.

För det tror jag nog att de flesta är medvetna om att fotbollen – när de väl är i situationer där det gäller något – är ganska mycket mer poppis än hockeylandslaget.
Skulle man fråga folk vad de helst av allt vill uppleva igen av ett OS/VM likt hockeyn 2006 och ett VM likt fotbollen 1994, så skulle det vara en rätt övervägande del som röstar på fotbollen.
Jag tror till och med att utslaget skulle bli till fördel för fotbollen även bland de som är mer hockeyintresserade än fotbollsintresserade i normala fall.

Jag menar, folk sitter ju på allvar i mängder och ser på fransk ligafotboll för att Zlatan spelar. Hur många hade suttit och kollat på säg DEL match efter match om Erik Karlsson hade spelat där? Hade vi ens fått se en svensk TV-kanal bry sig i att köpa in rättigheterna till att visa DEL för att folk skulle få se Erik Karlsson spela där om han hade spelat där? Tveksamt.

Sen är det väl för all del väldigt enkelt att slänga ur sig nedsättande saker om andra sporter som hockeymänniska och få ryggdunk från omgivningen i den lilla bubblan man befinner sig i. Jonas Junland blir säkert flitigt hyllad för att han förklarar att folk som filmar kan syssla med fotboll istället.
Men det betyder inte att det på det stora hela blir lite lätt pinsamt. Både det och hela den där grejen med att försöka lansera hockey som världens största och viktigaste sport genom att trycka ner allt annat eller mygla med siffror för att få verkligheten att se annorlunda ut mot hur den egentligen ser ut.

Det klart man kan tycka att det är skäligt att hockeyfolk vill lansera sin egen sport på olika sätt för att få den att verka just bäst. Men jag känner att det blir lite för mycket och lite för pinsamt emellanåt. Och framförallt känner jag att hockeyn står i en klass för sig i den här kategorin medan fotbollen nånstans vet om sin position och är allmänt drygt säker på sig själv och övriga sporter mer känns som att de vet exakt vad de är och var de står och att man kanske till har fans som är lite skönt nöjda med att man är lite underground.
Hockeyn är mer på den där nivån att man vill vara störst och bäst och inte kan acceptera att man inte är det och svingar därmed både uppåt och neråt.

Sen kan man väl kanske tycka att den plattformen jag sitter och skriver på är en av de absolut sämsta plattformarna man kan sitta på för att skriva det jag skriver nu.
Men skit samma. Nu är det september och september kommer även vara startskottet för ett nytt spännande reseprojekt för min del. Så där har ni något att se fram emot.