Det är väldigt lite folk som är speciellt intresserade av den här resan jag gör, noterar jag.
Jag lyckas inte ens få retweets från mina medarbetare eller får mina grejer delade på Facebook utan att själv slänga upp dem långt i efterhand.
Men så är det ibland. Det vore ju synd att kalla det för motvind eller stolpe ut. Det är bara vad det är. Grejer som bara en handfull är intresserade av. Sen vet jag inte om det betyder att ni är smarta eller tvärtom.

Men det gör inget. Tvärtom passar det bra in på det stycket jag sitter och skriver på nu. Stycket om resan från Reseda till San Diego, där jag bor bara några hundra meter från var Max Friberg ska spela hockey den här säsongen nu när han byter östkust mot västkust i och med att Anaheim bytt farmarlag från Norfolk till San Diego.

Men det här med att få bryr sig om vad vi skriver om, det är ju lite delvis det vi sysslar med på den här sajten. Vi skriver om damhockey i mängder trots att det är väldigt få som bryr sig. Vi skriver om schweizisk hockey, KHL, tysk hockey, AHL och fan vet vad trots att det bara är en liten, liten del som bryr sig om det.
Aftonbladet och Expressen skulle aldrig få för sig att lägga energi på saker som så få vill läsa om. Vi jobbar lite annorlunda.

Antingen räknas alla, eller så räknas ingen. Det är ju så han säger, Harry Bosch, när han ger blanka fan i om offret vars mördare han ska sätta dit är en pundare utan anhöriga där få om ens någon bryr sig om fallet blir löst, eller om det är en son till borgmästaren och ett fall som får allas ögon på sig.

Där är vi lika, Bosch och jag. Även om det i mitt fall handlar om att skriva texter för en smal publik och i hans fall handlar om att lösa brott. Som i och för sig är hittepå, så nånstans jämnar det väl ut sig.
Därför har det varit kul att åka runt i Reseda, Van Nuys, Cahuenga pass, Studio City ner mot Downtown och se ställen som frekvent dyker upp i böckerna. Få känna igen sig från allt man läst sig igenom under de senaste åren.

Jag tog tag i det där med Harry Bosch (och övriga böcker av Michael Connelly) i samma veva som Stefan Liv dog. Innan dess var jag inte jättemycket för att ta mig igenom böcker överhuvudtaget, men jag hade börjat ta tag i det nåt år innan dess, men inte hunnit till Bosch ännu.
Sen när han dog insåg jag att jag var tvungen att hoppa på det där spåret. Jag visste ju att han var ett stort fan av Bosch och kände att jag behövde kolla vad det var om. Och han, Liv, var ju verkligen också lite åt det där hållet att antingen räknas alla eller så räknas ingen.

Så det blev en tur genom de trakter av LA som inte är de där områdena man i normala fall besöker när man är där. Då är det ju mest West Hollywood och Santa Monica som gäller. Men det här var intressant det också. Särskilt eftersom Stefan Livs närvaro plötsligt gjorde sig gällande.

Jag klev in på Philippe’s och drog en frukost där. Det är ett ställe som både Bosch och Mickey Haller har som någon form av stamhak i böckerna.
Det är ett supergammalt hak från 1908 som inte ser ut att ha förändrats speciellt mycket sen dess. Mest kända är man för sina french dip-smörgåsar, som man påstår sig ha varit först i världen med.