050515 Ishockey, VM, match om tredjeplacering, Sverige: Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk.
© BildbyrŒn - 28049 Zäta och PasjaFoto: Bildbyrån

Folk har olika syn på det här med vinnarskalle och att vilja vinna till varje pris och så där. En del vill hävda att vinnarskalle är att bli förbannad ”till och med när man förlorar i sällskapsspel” medan andra vill hävda att det bara är dåligt omdöme att bli det.

Själv vill jag väl tro att det inte handlar om dåligt omdöme eftersom en besvikelse över en förlust nog inte direkt har med omdöme att göra, utan ligger lite mer mentalt än vad omdömet kanske alltid har med att göra.
Sen finns det väl en del som drar någon sorts likhetstecken mellan det som är att vara dålig förlorare med att vara en vinnarskalle. Kanske med all rätt, kanske inte med all rätt. Det går nog att diskutera till leda det där. Det hänger väl rätt mycket på vilka preferenser man har.

Däremot reagerade jag i just det där ämnet när jag såg Marie Lehmanns fina dokumentär om underbare Pavel Datsiuk igår.

Det är i slutet av dokumentären, där Henrik Zetterberg förklarar hur extremt stor tävlingsmänniska Datsiuk är, som jag reagerar och inser hur väldigt olika man kan uppfatta vad som är att tävla.

”Han är en väldigt tävlingsmänniska alltså. Det ska vinnas i allt”, säger Zäta och berättar om hur de bodde ihop på bortaresorna under inledningen av deras NHL-karriärer. Att de hade med sig ett Playstation och spelade Fifa.

”Sen vann jag väl kanske tre-fyra matcher i rad och sen kom aldrig mer Playstation mer något mer. Då var det färdigspelat. Så han är en otrolig tävlingsmänniska i allt, det är hockey, fotboll, bowling, tennis… i allt han gör så ska han vinna”

Att ge upp och aldrig mer spela för att man förlorar tre-fyra matcher i rad är för mig inte det minsta att göra allt för att vinna. Det är att ge upp.
Det är att bara syssla med sakerna man kan vinna i.

För mig hade ”han är en oerhörd tävlingsmänniska” i det här fallet omfattat att Datsiuk efter sina förluster åkte hem till Detroit, satte sig och tränade i smyg på Fifa all ledig tid han hade över, för att sedan komma tillbaka och spöa skiten ur Zäta.
Det är att vara en oerhörd tävlingsmänniska för mig. Inte att lägga ner allt och aldrig mer spela. För då handlar det inte om att vilja vinna till varje pris. Då handlar det om att inte vilja förlora till varje pris och att man väljer det framför att försöka vinna överhuvudtaget.

Å andra sidan finns det ju fler sidor av det där myntet. Man kan tänka sig att Datsiuk ansåg att Fifa är ett skitspel och att det var totalt meningslöst för honom att lägga tid och energi på att spela den skiten. Det skulle jag förstå. Det hade han haft rätt i. Fifa är en styggelse som absolut inte är värdigt att tävla i. Än mindre sitta och spela ”på skoj”, eftersom det inte är kul alls.

Eftersom jag ser Datsiuk (och jag tvivlar inte en sekund på att han är en tävlingsmänniska, jag reagerar över hur den beskrivs) som någon form av en perfekt person, så vill jag nog gärna tro att han vägrade spela mer just av den anledningen.
Men det förändrar inte att det Zetterberg säger framstår bakvänt i mina öron. Att ge upp något bör inte klassas som att vara en tävlingsmänniska.

Å tredje sidan så återkommer vi väl lite grann i det där med att vägra spela mer i det man förlorar i, till när ”vinnarskallen som inte kan förlora i sällskapsspel” vräker Fia-spelet i golvet efter att ha råkat förlora. Men det krävs att han ska sluta spela Fia för att den ska nå riktigt hela vägen dit.