Det var när jag såg en tweet från spelarfacket Sico förra ett tag sedan som det slog mig att hockeyspelare i stora drag lever ett liv där de inte behöver ta ansvar för speciellt mycket alls förrän de lägger av med hockeyn när de är runt 40 år.
Det är först då behöver de blir myndiga. På riktigt. Det är då de blir av med de extraföräldrar de levt i princip dagligen med under det vi kan kalla för deras andra barndom. Det är då de måste börja ta ansvar för sina liv på allvar.
Tweeten från Sico löd ”Sico hjälper inte bara spelare på isen – utan även utanför. Exempelvis med att söka in till högskoleutbildningar och kurser”.
När jag såg den tänkte jag: ”Varför behöver de ens hjälp med det? Varför kan de inte bara lösa sånt där på egen hand? Det är ju vuxna människor det handlar om, och andra vuxna människor har ju i ganska många år klarat av att söka in till högskoleutbildningar på egen hand”.
Sen fortsatte jag fundera och insåg att det är väldigt mycket i en hockeyspelares liv som gör att man inser att de nog inte behöver bli så vuxna förrän de just slutat spela hockey.
De har agenter och klubbar som sköter det mesta av det praktiska som behöver skötas.
Lägenhet? Nej fan, det ska man inte behöva försöka fixa som vilken vanlig dödlig människa som helst. Det löser någon annan.
Utrustning? Nej nej nej. På sommaren kommer det representanter för den tillverkare din klubb har samarbete med. Du provar skydd och sen bara det dyker upp grejer till dig. Genom hela karriären.
Vad man ska äta för mat? Nej för helvete. Du behöver knappt ens bry dig i att fysiskt betala för ditt käk. Det dras från lönen.
Efter träningar och matcher käkar man tillsammans. På bortaresor käkar man tillsammans. Ja, troligen kommer du till och med att få lite kvällsfika innan du ska gå och lägga dig så att du inte behöver oroa dig för att somna hungrig.
Det enda jag är osäker på om det ingår, är om man har en sångstund i samband med lunchen. Det tror jag är olika från klubb till klubb.
Och alla diskussioner, som kan vara lite jobbiga, med att du kanske inte vill vara kvar i en klubb och så vidare det slipper du också göra. Vill du lämna en klubb meddelar du bara din agent (extrapappa) att det är så, sen får han ta tag i att hitta nya intresserade klubbar och även ta diskussionen med nuvarande klubb om hur det ska kunna gå att lösa så smidigt som möjligt.
Det enda du MÖJLIGEN behöver ta ansvar för är till vilken plats du vill åka på solsemester till när du har fått sommarlov och vuxendagiset är stängt.
Jag förstår om vissa spelare kanske till och med har lite problem när de åker iväg på sånt där, om de inte väljer charter eller råkar ha en flickvän eller fru som lyckats hinna iväg på något äventyr innan och vet hur det funkar.
Tänk att helt plötsligt stå där på en flygplats, aldrig ha behövt bry dig ett dugg om dina resor tidigare i livet. Inte ha en susning om hur det egentligen funkar att checka in, hitta din gate, ta dig igenom passkontroller, hitta transit eller Gud förbjude, om du ska behöva hyra en bil.
För det har du alltid haft en förälder med dig som lotsat dig rätt till.
Först dina riktiga föräldrar, när du var 0-16 år. Därefter någon klubbledare.
Det du behöver göra som hockeyspelare, enkelt räknat, är att hålla ordning på det schema du har fått av klubben. Hålla de tiderna som står där och sen löser sig allt.
Jag förstår om det finns spelare som är kritiska till att de inte ”får tillräckligt med hjälp efter karriären”. För har man levt utan något större ansvar i först 16-18 år där föräldrarna tagit ansvaret åt en och därefter ytterligare lika lång tid där en hockeyklubb tagit ansvaret åt en, så kan man nog känna sig skapligt jäkla vilsen när man kastas ut i den verklighet alla andra fått leva i sedan de blev myndiga.
Hockeyn är, på många sätt, ett dagis för vuxna. Skillnaden mot ett dagis för barn är att när barnen är färdiga där väntar en lång skolgång som ska hjälpa dem mot vuxendomen, tillsammans med gajdning av föräldrarna. Men någonstans på vägen för just hockeyspelare, så stannar den där processen upp precis i den vevan som man egentligen ska bli redo att flyga själv. Och man börjar på dagis igen – utan att för den sakens skull komma tillbaka in i skolfasen.
FOTNOT: Jag ber om ursäkt om texten är provocerande för vissa. Jag använder ordet dagis när jag egentligen vet att det heter förskola.