GRAND FORKS, NORTH DAKOTA. Jag sitter här och skådar ut över matcherna i U18-VM. Jag vet hur det funkar. Många, kanske uppemot hälften, av de här killarna som spelar den här turneringen kommer inte att vara med om två år när det vankas U20-VM. Det är så historiken ser ut.

Det finns ett klassiskt avsnitt av Fresh Prince of Bel-Air (en TV-serie som rullade om och om och om igen på Kanal 5 förr i tiden) där Carlton blivit kidnappad i sin roll som maskot för ‘University of Los Angeles’ när deras football-lag spelar någon viktig avslutande rivalmatch och det går åt helvete eftersom maskoten är en viktig del av deras lag. Han för tur med sig.
Så Will Smith klär ut sig till maskot och dyker upp i paus, för att låtsas vara sin dansante kusin men när spelarna i laget vill gnugga sig mot honom för att få tur så vill han inte vara med längre.

Will Smith börjar sedan förklara vilka grinollar spelarna i laget är som tror att de måste ha en maskot för att vinna matcher och kör därefter ett klassiskt pep-talk där han snackar om likt vilken Herb Brooks som helst drar igång ett mycket motiverande tal som taggar upp laget ordentligt.
Ända fram till han avslutar inför en drös uppeldade spelare med:
”This is the biggest game you will ever play” och får ett sista skränande ”YEAAAH!” till svar innan han förklarar att Sure, some of you will make it to the pros, but let’s be honest. For most of you this is the end of the line…. no more big games, no more free rides, no more honeys acting like you’re all that… let’s be honest, we don’t even now if half of you will graduate” och där har hela lagets inspiration dött.

Jag ska inte vara fullt så dramatisk här. Alla spelare – så länge de håller sig skadefria – har alltid en möjlighet att bestämma sitt eget öde. Men det finns något där i Will Smiths ord som stämmer ganska väl in med hur det här med juniorlandslagen fungerar också.

Att du spelar U18-VM innebär långt ifrån att du är med och ens spelar U20-VM två år senare med samma årskull.
Jag granskade kullarna från spelare födda 1980 fram till 1996 och därifrån kan jag konstatera att 54 procent av spelarna som spelar U18-VM går vidare och är med i U20-VM två år senare.
204 av 376 spelare.

Då ska vi så klart ha i åtanke att i de siffrorna av spelare som inte tagit sig vidare i vissa fall varit skadade (vad jag kan komma på handlar det om 6-7 fall) lagom till U20-VM och vissa som skulle varit med i U18-VM varit skadade till den turneringen, eller stoppats av juniorspel i Kanada. Men även där handlar det om ett fåtal spelare.
Vi ska även komma ihåg att André Burakovsky, Hampus Lindholm, Gabriel Landeskog, Oliver Ekman Larsson, Jacob Josefson, Magnus Pääjärvi, Erik Karlsson och Victor Hedman varit NHL-spelare när och därför missat U20-VM.

Men även om jag skulle räkna in de här spelarna som U20-VM-spelare, så landar vi ändå på runt 60 procent snällt räknat.
40 procent försvinner.

Det är bara för mig att se på 86-kullen som jag såg spela U18-VM i Minsk 2004. Två år senare var bara de båda målvakterna, tre backar och fyra forwards med i U20-VM.
Det är också det värsta exemplet på de här 17 kullarna. Men det finns inget exempel där färre än åtta spelare från U18-VM:et varit väck till U20-VM. Räknar man in skador och NHL-tapp så var det sju i 91-kullen, men då vet man å andra sidan inte om någon av de övriga U18-kvarvarande spelarna hade rykt om någon av de tre NHL-svenskarna dykt upp till turneringen.

Det beror så klart på två olika faktorer. Dels att det nästan uteslutande är två olika förbundskaptener som tar ut trupperna, men också så klart på att det händer väldigt mycket i spelarnas utveckling under de där två åren.

Det finns många exempel på spelare som inte spelat U18-VM alls, men som ändå har klarat sig ganska skapligt ändå och som spelat U20-VM.
Staffan Kronwall, Nicklas Grossmann Alexander Edler, Jonas Ahnelöv, Jonas Junland, Daniel Rahimi, Andreas Thuresson, Linus Omark, Anton Rödin, Marcus Krüger, Anders Nilsson, Mattias Bäckman, Andreas Johnson, Lukas Bengtsson, Gustav Olofsson, Dennis Rasmussen och Oskar Sundqvist är några exempel.

Två kanske ännu roligare exempel är John Klingberg och Anton Strålman, som inte platsade i sin kulls U18-VM, men sedan var med i U20-VM med kullen ett år äldre än deras egen åtta månader senare och gjorde två U20-VM.

Men kort och gott finns det något i Will Smiths ord som stämmer in här. För några spelare i det här laget så är det mycket möjligt att denna turnering kommer att bli höjdpunkten på karriären. Historiken pekar med fast hand åt det hållet.

Däremot är det väldigt svårt att peka ut vilka spelare av de som varit här i Grand Forks och spelat som skulle vara de kanske uppåt sju-åtta spelare som inte kommer göra U20-VM.
Det är liksom det som är hela grejen. Att man vet aldrig riktigt vilka det blir. Det behöver i sak inte ens bli någon som tappar sin plats för att den misslyckats med sin utveckling, utan det kan även bero på att någon som inte kom med råkar kliva förbi.

Så vi får se vad som händer. Det kan bli kul att kika tillbaka på det här om två år till att börja med. De här spelarna var hur som helst med i U18-VM när jag var i Minsk med 86:orna:
Marcus Nyberg, Emil Axelsson, Jesper Andersson, Fred Wikner och Marcus Niemi.

Och det är inte sällan det ser ut så där när man kikar igenom U18-VM-trupper genom åren.
Att har du inte riktigt den där kollen på juniorhockeyn, så kommer du förmodligen undra vilka vissa av spelarna överhuvudtaget är eftersom de av olika anledningar aldrig slog igenom som seniorer.
Har du följt turneringarna, kommer du så klart minnas alla spelarna, men du kommer ändå få känslan av ”Just fan, han var ju med där. Vad hände med honom egentligen?”