Fjärdeplats för Juniorkronorna igen och den stor del av debatten handlar den här gången inte om huruvida Sverige saknar förmågan att vara bäst när det gäller – som den handlat om så många gånger tidigare – utan nu har den över en natt handlat om ‘vad fan betyder ens bäst när det gäller?!?!’.

Till att börja med kan jag väl konstatera att bäst när det gäller är ett diffust begrepp som kan tyckas vara ganska rakt på sak, men som ändå inte är det.
För många tycks begreppet handla om att helt enkelt vinna matcherna som gäller mest, det vill säga utslagsmatcher. Det som vi vill tro att Kanada är överlägsna på trots att de bara har vunnit ett JVM-guld och vunnit ytterligare tre semifinaler de senaste åtta försöken.
Det är ett snarlikt facit som Sverige har över de åren. Sverige har ett guld och ytterligare två semifinalsegrar. Så baserat på det skiljer det inte speciellt mycket mellan Kanada och Sverige, mer än att det är betydligt värre för Kanada att ha det facit de har än det är för Sverige att ha det facit de har eftersom Kanada i princip varit favorit att vinna varenda match de spelat i JVM under de här åtta säsongerna vi snackar om.

Men det klart att snacket om att inte leverera i slutspelsmatcher kommer igång när man har 40-0 i grundseriematcher och 11-12 i utslags/placeringsmatcher under samma period. Det klart att det ifrågasätts vad siffrorna beror på. Att det saknas någon form av edge och att det görs över bred front i och med att det sker över så lång tid.

För det är en grej som jag diskuterat med andra under JVM. Att det är ju inte så att Juniorkronorna är ett och samma lag år efter år. Det är olika spelare varje säsong och när spelarna blivit för gamla så är går det inte att återvända igen. Det finns liksom inte mycket till läropeng att ta med sig tillbaka för att göra det bättre i framtiden.
Visst är det varje år en och annan återvändande spelare, men de få som har erfarenhet att dela med sig har ganska liten sådan att dela med sig av till skillnad från rutinerade pjäser i ett omklädningsrum inför ett SM-slutspel där du kan ha 15 spelare som lirat betydligt fler slutspel än vad JVM-veteraner lirat JVM tidigare.

Ibland får jag en känsla av att vi kanske behandlar Juniorkronorna som att det inte är nya spelare varje år, som alla har ungefär samma historik och erfarenhet som laget hade året innan och att det är så det är år efter år.

***

Jag vill även hävda att den här gruppspelsstreaken Sverige har kanske också är lite missvisande och att det någonstans kanske finns mer logik än siffrorna rakt av skvallrar om när det handlar om att Sverige vinner alla gruppsspelsmatcher men har problem i semifinaler och placeringsmatcher.

40 raka gruppspelssegrar är visserligen imponerande i sig. Det går inte att komma ifrån att det är svårt att vinna 40 raka matcher, även om det så bara hade varit Schweiz, Slovakien och Danmark man mött i de här 40 matcherna.

Men sanningen är att Sverige haft en tendens att oftast haft förhållandevis enkla grupper att behöva ta sig igenom under de här tio årens 40-0 i gruppspelen.
Den här turneringen, där vi hade ett dassigt Finland och Tjeckien som ‘de stora’, känns inte direkt som första gången Sverige haft JVM:s klart enklaste grupp. Det är liksom inte någon större knall att den andra gruppen tog hem samtliga medaljer i turneringen, direkt.

Faktum är ju att Sverige faktiskt bara mött Kanada tre gånger under den här tioårsstreaken. Man har mött USA en gång.
De två största juniornationerna (jaja, sorry Finland, men jag vill nog se USA som mer skräckinjagande) har Sverige alltså bara ställts mot tre gånger totalt under de här tio åren.
USA och Kanada har själva ställs mot varandra vid sju tillfällen.

Sverige har utöver det mött Tjeckien och Ryssland sex gånger och Finland fem gånger.
Något säger mig att det svenska gruppspelsfacitet inte varit 40-0 om man haft säg Kanada och USA fem-sex gånger vardera under de här tio åren – istället för fyra gånger tillsammans.

Så liten grann tror jag att vi luras i ‘bäst när det gäller’-raljerandet, även om det givetvis är lite anmärkningsvärt att vi vunnit tre av tre gruppspelsmatcher mot Kanada, men förlorat tre av tre slutspelsmatcher.
Däremot tycker jag inte att det är speciellt anmärkningsvärt att vi har 5-0 i grundseriemöten mot Finland och 2-2 i slutspelsmöten. Den som kan historiken vet att den ena förlusten kom på bortaplan inför ett fullsatt Hartwall, den andra kom i OT på hemmaplan i en match som knappast handlade om något annat än små marginaler som råkade svänga över åt fel håll. Precis som små marginaler svängt över åt rätt håll för svensk del i en del av de här matcherna i gruppspelssviten.

Sen går det så klart inte – alldeles oavsett hur det gått för Sverige i gruppspelsmatcherna – att blunda för att det är anmärkningsvärt att en så bra hockeynation som Sverige har 11-12 i slutspelsmatcher i JVM över tio år.
Övriga toppnationer har alla plusstatistik under samma tidsperiod i slutspelet:
Ryssland 19-9, Kanada 15-9, USA 12-7, Finland 7-6.

De där siffrorna sätter en del perspektiv på det här med ‘bäst när det gäller’, eftersom det är Ryssland som har klart bäst siffror trots att de bara vunnit ett guld under den här perioden. Kanada har tre, Finland och USA har två.

Så fundera lite grann över det. Ryssland har 19-9 och Sverige 11-12. Ryssland har ett guld och ytterligare tre finaler. Sverige har ett guld och ytterligare fyra finaler.
Rysslands övervikt ligger väldigt mycket i att man dels spelat fler kvartsfinaler än Sverige gjort och framförallt att man lyckats vinna fem bronsmatcher, medan Sverige bara vunnit en.

Räknar vi bara semifinaler och finaler, och drar bort alla kvartsfinaler och bronsmatcher, ser slutspelssiffrorna ut så här:
Kanada 10-4, USA 6-3, Finland 4-1, Sverige 6-9, Ryssland 4-9.

En annan fråga som jag diskuterat med folk under JVM i ämnet ‘bäst när det gäller’ är vad som hade hänt om Sverige slagit Kanada, och förlorat finalen mot USA.
Hade man varit bäst när det gäller då för att man slog Kanada, eller hade ‘sämst när det gäller’ bara flyttats fram 24 timmar?

När allt kommer kring är det ändå rimligt att en nation som Sverige nog har negativ slutspelsstatistik. Visst är Sverige en bra hockeynation, men när allt kommer kring bör nog Sverige över tio års tid ha minusfacit i semifinaler eftersom man någon gång på vägen bör ställas mot USA eller Kanada och därmed vara underdog (även om vi ju vet att det är bara då Sverige vinner…. eller hur det nu var), vilket borde göra det svårt för Sverige att faktiskt få positivt facit i semifinaler/finaler. Svårt för några nationer överhuvudtaget som inte är USA eller Kanada.
Att Finland har 4-1 är snarare en vass prestation snarare än att de svenska siffrorna är usla. Eller ja… Finland har mött Sverige i tre av de där fem semifinal/finalerna man har. Ryssland i en. Kanada i en. Men den vann man åtminstone.

Men att ”Sverige borde vinna JVM oftare än man gör” vet jag inte om jag köper. För logiskt sett borde Sverige alltid ställas mot antingen USA eller Kanada i ett slutspel, och därmed vara mer sannolika att förlora än att vinna.
Jag tror inte att det är en slump att den gången Sverige faktiskt vann, så var det via att man fick Finland i semifinal och Ryssland i final. Och då ska vi dessutom ha jävligt klart för oss att det fan inte var med stora marginaler man vann någon av de där matcherna.

Nånstans känns det väl som att det här går hand i hand med att enda gången vi vunnit en best of the best för seniorer så var det ungefär samma upplägg. Enkel kvartsfinal mot Schweiz, en semifinal mot Tjeckien och en final mot Finland. Det är, om man inte lyckas skrälla till det ordentligt, ungefär det som krävs för att Sverige ska vara på den absoluta toppen.

Och om vi avslutningsvis tar det enda tillfälle där Sverige mött Kanada i gruppspel (och vunnit) för att sedan möta dem i slutspel (och förlorat) så skulle man kunna hävda att det handlar om psykologi och att vika ner sig när det gäller som mest. Men man skulle också med lätthet kunna hävda att det är små marginaler och tillfälligheter att det blev just svensk seger i gruppen och kanadensisk i finalen. Vi snackar om en seger som Sverige vann med sju sekunder kvar kontra en förlust i OT. Klart som fan att de där matcherna hade kunnat sluta tvärtom och att Kanada inte gav bort gruppspelsmatchen för att de kände att matchen inte var så viktig, medan de slog in segermålet i OT för att den matchen betydde något.

Hade snacket om sämst/bäst när det gäller rentav varit annorlunda i stugorna om Tobias Forsberg inte avgjort den där matchen 2007 (som tillhörde JVM 2008, men som avgjordes före nyår), och Sverige förlorat den på straffar – och sedan även torskat matchen i gruppspelet 2011 som man vann på straffar?
För känslan är ju att våra 3-0 mot Kanada i gruppspel och 0-3 mot dem i slutspel irriterar den där bäst/sämst när det gäller-ådran hos folk en hel del. Hade det låtit annorlunda om man helt enkelt haft motflyt och varit 1-2 mot Kanada i gruppspelen? Eller hade det fortfarande klassats som sämst när det gäller, för att man hade bedömt det som att ”alla matcher mot Kanada gäller alltid fan!”?

Jag säger inte att vi ska acceptera att Sverige inte vinner några guldmedaljer i JVM speciellt ofta. Men vi bör i högsta grad respektera hur svårt det faktiskt är för Sverige att vinna JVM eftersom det i princip alltid finns någon nation som är mer sannolik att plocka hem guldet.

FOTNOT: Huruvida man ska kalkylera in bronsmatcher i bäst när det gäller eller inte kan man nog dividera en del. Man skulle kunna hävda att bronsmatcher inte alls gäller. Man skulle kunna hävda att det gäller en hel del. Jag känner själv att det är både och. Det handlar om en förmåga att ladda om gå ut och spela med vinnarinstinkt 24h efter att man slagits ut i matchen som gällde om man skulle gå dit man kom till turneringen för att nå till.
Det liksom både finns något i det, men ändå inte. Förmågan att vara bäst på att vara bäst på att hantera en supertung förlust i en turnering som handlar om att vinna guld.
Ni förstår nog själva ambivalensen i det där.