Snö SnöFoto: Bildbyrån

Jag har stundtals ganska bra minne. Stundtals ganska dåligt. När det kommer till att exempelvis summera det bästa som hänt under ett år, så är det nära på omöjligt för mig att minnas.
Om jag skulle sätta mig och summera mina år här på Hockeysverige, så skulle det vara lite lättare. Men jag skulle nog ändå glömma en hel del. Men eftersom det i samband med att jag meddelade att jag till stor del inte kommer få vara kvar här, så kom det en hel del mejl med fina ord och meddelanden på Twitter i samma anda så måste jag ändå säga att jag blir lite rörd. Jag läser allt, och är tacksam för alla fina ord.

Det här inlägget skrev jag ursprungligen i början av december, någon dag efter jag meddelat att jag i stora drag inte kommer att få vara kvar på Hockeysverige.se. Så eventuella saker i texten som framstår osammanhängande beror på det.

Så att så här i dessa tider så kan det kanske ändå vara värt att göra ett försök. För det finns ju en del att ta upp.
Först och främst den kanske lite bortglömde Jante Abrahamsson, som väl är den som ligger bakom det vi ser här idag. Han startade Hockeycentralen, fick god hjälp av mig att skapa ett varumärke som sedan flyttades över till Hockeysverige där vi har fått slita på ganska bra.

Jante var som han var. Vi kom inte speciellt ofta överens, det kan jag inte påstå. Men vi funkade rätt bra ihop ändå. Jante ska ha en stor eloge för att han vågade låta mig hållas i alla de åren då… låt oss inse detta… ingen annan skulle ha låtit mig hålla på och veva så som jag gjorde. Folk hörde av sig, gnällde om min existens. Jante garvade bara åt det. Tyckte att det inte spelar någon större roll om folk förklarar att de ska sluta läsa om jag får fortsätta skriva.
Ingen kritik mot Uffe på något sätt, men det har inte riktigt fungerat likadant de senaste åren. Men det har egentligen inte handlat speciellt mycket om att jag varit mer strikt hållen. Det har inte varit speciellt många gånger jag blivit tillsagd. Att jag jobbat annorlunda har mer handlat om kanske någon form av mognad, som jag själv känner ändå inte tagit bort det som gjort mig bra. I den mån jag nu varit, eller är, bra.

Måns har varit ett bra stöd de senaste åren. Vi har haft en oändlig mängd diskussioner om saker och ting. Och jag tror att trots att jag är en halvsopa överlag, så känner jag att jag kanske har gjort Måns till en lite bättre journalist. Att vara lite noggrannare med de där sakerna som ni ju vet att jag varit extremt aktiv på att försöka förändra i det svenska hockeyspråket. Saker som det finns många som slarvar med. Och det har varit kul att se att någon lyssnat.

Sen vill jag ju så klart tacka de spelare som jag haft bra kontakt med under den här resan också. Ni vet själva vilka ni är.
Samma sak gäller så klart alla andra som inte spelar som jag via det här jobbet fått bra kontakt med under den här resan.
Vissa har betytt mer än andra och förhoppningsvis vet även ni vilka ni är, även om en del av er kanske har för dålig självkänsla för att förstå att det handlar om just er nu.

***

Annars är väl det mest minnesvärda jag gjort under alla de här åren alla de här resorna jag har gjort där jag i vissa fall tycker mig ha överträffat mig själv i historieberättandet. Visat för folk att jag kan mer än att bara sitta och provocera i en blogg eller komma med massa fakta och korrigeringar.

Egentligen har jag alltid ogillat att intervjua folk överlag. Jag känner mig helt enkelt inte bekväm i det. Mest av den anledningen att jag har någon sorts negativa tankar om att folk ogillar mig fram tills motsatsen är bevisad.
Men just de här intervjuerna där jag får träffa folk på tu man hand har fungerat extremt bra, om jag får säga det själv. Där har jag funnit mig själv och det är där jag har varit som bäst, när allt kommer kring.

Som reportaget, det jättestora, med Cristopher Benitah i Los Angeles. På så många plan ett viktigt och bra reportage att få ha gjort. Det är inte ofta jag egentligen tycker att jag är speciellt bra. Men det där var nästan så bra att jag är lite besviken att jag inte har prisats för det. Eller jag och jag. Vi kanske jag ska säga. Utan Benitahs berättande hade vi inte haft ett skit här, givetvis.

Och reportaget med Leon Bristedt i Minneapolis. Jisses. Också världsklass. Att få en såpass gedigen inblick i hur en dag på ett tämligen profilerat college fungerar.
De här två reportagen kom samma år. Förra året. Jag var bättre än folk tror 2016. Det känner jag ju nu.

2013 var jag också rätt het ett tag. Där i den vevan som Johan Jönsson och jag var i USA och åkte San Francisco till New York på fem veckor och rotade upp forne talangen Alexander Hult och hans nybyggda restaurang utanför San José och därefter gjorde ett ganska bra grej på Erik Gustafsson när han visade runt oss i Philadelphia.

Det är fyra år sedan nu, och jag har aldrig berättat det här för någon. Men intervjun med Gustafsson, där han drog runt på oss i säkert tre och en halv timme i Philly, gjordes helt utan att varken ha inspelat material eller anteckningar.
Inspelningen var så lång att när det skulle stoppas och sparas på mobilen, så låste den sig och allt försvann. Så hela det där reportaget är gjort helt från minnet.

Den där USA-resan med Jönsson alltså. Vilken resa det var. Vi brände av sex stycken Six Flags-nöjesfält på resan. Vi köpte säsongskort som gick att använda över hela USA och när vi kom till ett av de sista, det i Baltimore, så blev vi inkallade i ett säkerhetsrum där jag antar att företrädaren fått larm om att två säsongskort under fyra veckors tid hade använts över i princip hela landet.
Vi fick jävligt udda frågor, och sen fick vi lämna rummet.

Men ber ni mig att försöka minnas några minnesvärda blogginlägg så tar det stopp. Det har varit väldigt många som jag varit väldigt nöjd med. Men jag glömmer bort dem väldigt snabbt. Tyvärr.
Men visst hade vi väldigt mycket roligare på den tiden då det var ett öppet kommentarfält där dårar som inte alls förstod andemeningen i något fått svar hela dagarna i ända?

Eller ja, stopp och stopp. Vi minns ju alla den extremt turbulenta tiden i september 2011 när jag försökte mig på att skriva ett ”jättekul” blogginlägg om varför män är bättre än kvinnor som slog ungefär så fel det kunde göra när det spred sig till väldigt många människor som inte riktigt förstod att de inte skulle ta texten på blodigt allvar.
Jag vet inte om vi någonsin haft mer trafik än på den texten. Jag vet att jag definitivt inte fått ta emot så mycket hat som jag fick göra då. Jag fick utan att överdriva 50 mejl eller privata meddelanden som förklarade för mig att jag inte ska få ha barn eller hur synd det är om mina barn.

Det märkliga med den där texten (och som jag egentligen aldrig berättat för någon) är att ingen på det här företaget reagerade (åtminstone inte öppet mot mig) om textens olämplighet under de två-tre dagar texten låg uppe innan den spreds bland folk utanför hockeybubblan och verkligen slog slint.
Direkt när folket utanför hockeybubblan reagerade, då förklarade en rad människor i företaget för mig hur olämplig texten var och att jag inte borde skrivit den.

Det ursäktar så klart ingenting. Men kanske visar det också var hockeyn som sådan stod på den tiden. Att det inte var några konstigheter förrän lite för många människor blev lite för arga. Men det är inte enda gången det varit så runt mina saker, om jag ska vara ärlig. Det har hänt då och då. Att ingen direkt agerar innan lite för många människor reagerar.

Jag mådde riktigt dåligt i den där vevan hur som helst. Tyckte väldigt mycket synd om mig själv i typ en vecka med konstant hat från folk. Sen inträffade den tragiska flygolyckan i Jaroslavl och satte nånstans punkt för det där. Då brydde jag mig inte om hatet alls i några dagar. Därefter förbyttes det mig ren ilska när folk på allvar orkade bry sig om min lämplighet som förälder på grund av en text från folk utanför hockeybubblan som förmodligen inte ens tagit in att vi inom bubblan var i ganska stor chock och sorg.

Men jag tror att jag lärde mig mycket av den där perioden. Kanske inte direkt och det kanske inte ens är relaterat till just det. Men jag tror att många som haft någon form av kontakt med mig i större eller mindre utsträckning under de sju åren sedan dess märkt att jag blivit en åtminstone lite bättre människa.
Ja, en del har märkt det så. En del har säkert uppfattat det som att jag är en lite tråkigare människa, beroende på hur man ser det.
Låt oss kalla det att jag är lite annorlunda idag mot hur jag var då. Sen är det säkerligen folk som tycker att jag är samma omogna barnunge som jag alltid varit.

***

Sen är det väl kanske så att många av er som hört av sig inte riktigt hängde med i svängarna och tror att jag är borta härifrån för gott.
Riktigt så illa är det ju inte. Än åtminstone. Det kommer säkert en dag då det här blogg-gigget försvinner också. Men vi är inte där än.
Det kanske tar ett halvår till. Eller år. Eller flera år. Det kan ske av ekonomiska skäl eller det kan ske för att någon annan tycker att den vill att jag bara ska skriva för dem.
Jag har ingen aning.