Bragd!!! Bragd!!!Foto: Bildbyrån

OS-tider. Härliga tider ändå. 
Men jag har svårt för en sak. Eller svårt att förstå en sak.

Ni vet hur vi varje år förklarar hur uselt Jerringpriset och Bragdguldet är. Att det saknar värde för att det är trams. Varje år. Utan större undantag. Fel folk vinner och så har det ”alltid varit” och ”ingen kan ta det seriöst”.

Ändå drar vi alltid upp den där jävla dyngan. Hela tiden. Vi behandlar de här priserna som om det är det största man kan vinna som svensk idrottare, trots att vi årligen skriker ut motsatsen.

För det finns ingen svensk idrottare som kan vinna en OS-medalj, där OS-medaljen i sig är stor nog att hylla personen med. Varje gång, nära på utan undantag, som en svensk vinner en OS-medalj, så ska det finnas en uppsjö människor som förklarar att den ska vinna Bragdguldet eller Jerringpriset.
OS har knappt börjat, men redan nu har både Charlotte Kalla och Jesper Samuelsson varit givna att vinna de här priserna. ”Om nu inte en häst råkar hitta en morot som den kan äta, för då räcker väl det för att vinna!!!!111!!!”

Jag hade gärna velat veta vad det är som ligger bakom att gulden i sig aldrig tycks vara prestigefyllda nog för svenska folket.
Är det som ligger bakom möjligen ointresset för idrotterna i sig? Att man bara glider runt och letar svenska framgångar, och därför aldrig riktigt kan nöja sig med bara framgången som sådan och därför alltid slentrianmässigt måste toppa sina ”JAAAAAAAAA FAN GÖTT!!” med ett tillhörande: ”MÅSTE BLI BRAGDGULD NU VILKEN BRAGD!!” för att de tror sig låta lite, lite mer insatta i sportens värld om de gör så?

Det är i alla fall min teori.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *