Hej,

Nu är jag tillbaka. Förmodligen har jag varit borta så länge att det finns folk som inte ens vet att jag varit här, och de få som var här just för att jag var här är inte längre kvar. Och så vidare.

Jag ska inte påstå att jag är tillbaka av egen fri vilja. Utan det är mer eller mindre ett måste. Jag har varit sjukskriven så länge att jag visserligen kan fortsätta vara sjukskriven, men utan att få någon ersättning.
Jag kan inte påstå att jag är ‘frisk’. Ganska långt ifrån. Jag mår bättre än för ett år sedan Jag mår bättre än för ett halvår sedan och ja, jag kanske till och med mår bättre än för två månader sedan.
Men testerna visar fortfarande att jag ligger ganska högt upp på depressionsskalan. Men samtidigt har jag kommit till insikt med att min ‘normala’ status ligger nånstans ungefär där. Det är där jag legat i säkert 20 år, utan att förstå själv att det inte är en nivå man ska ligga på som default.

Jag trodde egentligen aldrig att jag skulle komma tillbaka och skriva här igen. Jag har ingen aning om hur länge det kommer hålla. Vissa dagar är jag ganska övertygad om att jag inte kommer palla. Andra dagar så tror jag att det kan funka.
För ett år sedan och kanske 4-5 månader framåt från det så sket jag i vilket. Då existerade inte arbete eller knappt ens omgivning. Därefter hade jag kanske 5-6 månader där jag var inställd på att aldrig kunna sitta och skriva om hockey igen och den senaste tiden har jag fått försöka ställa in mig på att faktiskt skriva här igen.

Mitt största akuta problem när det kommer till skrivandet är att jag inte hängt med i hockeyn på i princip två säsonger.
För mig, som levt med hockeyn mer eller mindre dagligen på ett eller annat sätt i 25 år och snappat upp massa oftast meningslöst vetande som ändå kommit till användning här och där, så är det ett ganska stort problem.
Att ha en lucka på två säsonger som jag aldrig kan få tillbaka. Att jag inte har ”vad som hänt tidigare” att relatera till när något händer.
Och nånstans vill jag väl hävda att det är just de där sakerna som varit min styrka. Att jag haft ett kanske osunt minne för detaljer i vad som hänt och att jag är så osäker på om jag kan hitta tillbaka igen.

Jag har fortfarande en hel del problem med saker. Som att jag blir extremt trött i princip varje dag. Sen vet jag inte om det är undermedvetet eller inte. För ofta känns det som att jag vill sova bara för att få dagen att gå. Att få kapa bort lite tid. Kanske ska jag glad att jag inte använder droger eller alkohol, för jag misstänker att jag hittat ett annat sätt än att sova mig framåt i tiden om så varit fallet.
Jag har dessutom problem med närminnet. Fan vet varför. Men det händer flera gånger per dag att jag kommer på något jag ska göra, men har glömt bort det sekunden senare när jag ska börja göra det.

Så det är inte utan att jag är orolig för hur jag ska hantera det här med att skriva igen. För är det något jag konstaterat under den senaste året, så är det att en stor del av varför jag mått som jag mått beror på flera faktorer som är relaterade till mitt jobb.
Dels den press jag sätter på mig själv att producera texter. Den ångest det emellanåt ger, inte minst när man har ”fria händer” i det man ska göra. Tro det eller ej, men fria händer kan vara en förbannelse ibland.

En annan faktor som tagit hårt, men som jag aldrig riktigt själv trott varit ett problem, är den mängd dynga man får på sociala medier när man tycker något.
Varje enskild skit man får tar inte jättemycket, men har man hållit på med detta i tio år och alltid tar åt sig lite grann av varje sak, så blir det… tydligen… ganska påfrestande till slut om man är en känslomänniska.

Delvis har jag väl insett även tidigare att jag mår dåligt av det, eftersom jag på sätt och vis självmedicinerat ett tag. Jag började med att blocka folk som jag kände gick över gränsen. Det ledde till att det blev en massa hatkommentarer om att jag blockar alla som tycker olika, vilket i sin tur blev ett störande moment det också. Så det funkade väl bara delvis.
Min andra del i det där var att jag slutade twittra för snart två år sedan. Jag använder fortfarande twitter, men skriver inget. Vilket ändå leder till att man får ta del av en del skit ändå om än inte alls i samma utsträckning.

En del av er kan säkert tycka att jag får skylla mig själv. Tycker man saker, så får man tåla att folk kastar skit.
Jag har inga problem med att folk inte håller med mig i det jag tycker. Folk får gärna tycka något annat. Det handlar inte om det, utan om sättet en del väljer att tycka annorlunda. För det handlar knappt ens om att tycka annorlunda, det handlar om att bara vräka ur sig skit för att man inte orkar motivera varför något är fel.
Det hade varit klädsamt om folk som inte kan ”tycka annorlunda” på annat sätt än att komma med personangrepp, helt enkelt valde att vara tysta fram tills de på ett värdigt sätt kan förklara varför något är fel.

Jag vill understryka att det inte är speciellt synd om mig.
Delvis har jag satt mig i situationen själv genom att vara den jag är.

Jag vill också tacka alla som hörde av sig för ett år sedan för att uttrycka sitt stöd. Jag vet att jag inte svarade speciellt många av er. Men jag var inte riktigt i fas att besvara alltför mycket av det som folk skickade.

Men jag är väldigt osäker på var jag står just nu. För jag har inte haft speciellt mycket kontakt med hockeyfolk alls på väldigt länge, och de gånger jag haft det har det inte diskuterats speciellt mycket hockey. Jag är ganska nollställd, men jag hoppas att det ska gå att få ut något vettigt någon gång emellanåt ändå.